... i andra riktningen! 3/5.
Vår sista seglats på Medelhavet var händelselös, i nästan ingen vind och uppklarnande väder gick vi för motor hela vägen till Sète där vi i strålande sol förtöjde i marinan. Vi blev mottagna och hjälpta av ett osannolikt par, två gentlemän från grannbåten, en äldre engelsman och hans medelålders tandlöse post-punkige holländske vän. Knappt hade vi fått en tamp i land och fått grepp om den ovanligt slemmiga och smutsiga pick-uplinan när mottagningskommittén berättade för oss att om vi tänkt oss upp igenom kanalerna skulle vi få problem. Enligt dem var Rhônes övre sträckning och Saône stängda pga det myckna regnet i Centraleuropa och man kunde räkna med att floderna bara skulle bli farbara tidigast om en månad eller så...
Det kändes som ett slag i magen! Och jag kände att mina onda föraningar och fördomar om opålitliga axelryckande fransmän och deras lynniga kanalsystem skulle besannas. En månad eller mer! Det kunde lika gärna bli juli innan systemet var farbart! Och sedan skulle det bara vara att snabbt ånga på genom kanalerna till Nordeuropa. Bye, bye Scotland....igen. Och vad göra fram tills dess att kanalerna var farbara? Skall vi häcka i franska Riviera-marinor och skava fender med någon monegaskisk prinsessa och hennes gigolo(s) för sådär en 100-ring/natten (Euro alltså...)
Den första tanken var; VÄND! VÄND OMEDELBART!!!
Jag ville segla tillbaks mot Gibraltar snabbast möjligt och ut i Atlanten! Sedan kunde vi bunkra i Portugal och därefter lämna dessa galliska och iberiska dårar åt sitt öde. Från Portugal drar vi rakt ut till Azorerna, och därifrån till civiliserade länder som England eller Irland.
Men lyckligtvis kunde Sanna lugna ner mig och påpeka det riktiga i att man kanske inte skulle lita odelat på medelålders tandlösa holländare med mohikan-frilla och camouflagebrallor som lever i en märklig symbios med engelska pensionerade män, där dessutom bägge visar tydliga tecken på att ha djup-tittning i glas som främsta hobby. Så vi följde Sannas kloka förslag och gav oss omedelbart iväg för att besöka det franska kanalbolaget VNF´s lokalkontor för att få reda på hur det ligger till.
På VNF´s kontor träffade vi två paranta damer vid varsitt stort skrivbord. Som svar på vår fråga om huruvida det fanns några hinder att färdas norrut lutade de sig bekvämt tillbaka i sina ergonomiska skrivbordsfåtöljer, tittade på varandra, sedan på oss, ryckte på axlarna med armarna utsträckta i den klassiska galliska gesten - ingen aning - och sade att någon avstängning hade de inte hört talas om.
Litet oroväckande svar, tyckte nog vi som vid det här laget blivit tämligen paranoida och luttrade av sydeuropeér och deras till intet förpliktigande axelryckningar. Så vi framhärdade och refererade till att det enligt uppgift regnat mycket norrut, och att Saône och Rhône därmed skulle ha höga flöden. Detta föranledde att en av damerna tog fram en imponerande pärm som var fylld med officiella notiser från kanalsystemets olika distrikt och bläddrade långsamt igenom den relevanta delen. Nej, rapporterade hon slutligen, hon kunde inte finna några rapporter om begränsad framkomlighet. Med detta fick vi oss nöja, Rhône och Saône verkade vara framkomliga, och vi tackade för oss. Men, man kan inte låta bli att fundera kring hur kvinnorna formulerade sig – de var noga med att säga att de inte kände till, eller fått rapport om några problem, de sade aldrig att de visste att floderna var framkomliga.