Hur vi äntligen kom iväg.

Onsdagen den 2 juni klockan 15.10 blev det då äntligen dags att kasta loss, en månad och en dag senare än ursprungsplanerna. Märkligt att vi inte känner till några långseglare som verkligen kommit iväg den ursprungligt tänkta avseglingsdagen. Vi kan väl egentligen inte skylla på något direkt missöde, förutom det att allt har tagit tre gånger så lång tid som beräknat.

Hur kändes det då? Att äntligen vara framme vid förverkligandet av Den Stora Drömmen? 17 månader (är det faktiskt bara kvar) i frihet! Segla dit näsan pekar och hoppa i land där det ser trevligt ut. Leva efter solens, vindens och havets villkor i stället för efter klockan och plikten mot samhället. Det borde bara brusa i hela ens själ! Ska sanningen fram så känns det inte så särdeles omvälvande ännu. Vi är båda rätt utmattade efter de sista veckornas stress, speciellt då innan vi gav upp de ursprungliga planerna att hämta upp Lopporna i Inverness den 14 juni. Nu har i alla fall semesterkänslan börjat infinna sig, men det känns som om vi ska vara tillbaka om ett par veckor och börja jobba igen. Vi kommer nog inte att fatta att vi faktiskt är på väg förrän vi lämnat Sveriges kust och kommer in i för oss okända farvatten.

Själva avfärden blev inte så storståtlig som vi tänkt oss. Släkt och vänner var helt utleda på att försöka planera in vår ständigt uppskjutna avfärd för att kunna vinka från kajen, så folk kom på söndagen innan och sa adjö. Min syster Anna gjorde ett tappert försök att pricka in oss, men när vi äntligen var klara tog vi taskigt nog inte hänsyn till att hon måste hämta Plutten från dagis och stack innan hon ens hade hunnit bränna ut på Lidingös sydöstra hörn för att kunna vinka. Man kunde ju tycka att när vi ändå var över en månad försenade kunde vi kanske ha väntat 20 minuter… Lars Ingelstam på klubben, som så trevligt blåste i mistlur och viftade med flagga när vi la ut blev väl lite snopen när vi istället för att glida ut på Värtan stävade mot mastkransbryggan för att slänga sopor. När vi sedan faktiskt gick ur hamn hade väl även han gett upp hoppet. Vi vill här tacka familj, släkt och vänner som tålmodigt inväntat vår avfärd och varit behjälpliga på alla möjliga sätt. Alla är välkomna att hälsa på någonstans i solen!