Angenäm passage förbi de Ostfrisiska öarna med oväntat besök ...

... av fripassageraren och tillika snyltgästen Basil.19/9.

Så, äntligen kunde vi ge oss av! Klockan 9 på morgonen, så fort floden hade stigit så pass mycket att dyn i Borkums hamn släppt det mesta av sitt grepp kring köl och roder kastade vi loss och stävade med högsta fart ut mot havet. Nu gällde det att snabba på mot floden som forsade in längs Borkums sandbankar, ju tidigare vi kunde komma ut på själva Nordsjön desto längre tid skulle vi sedan få medström på vår färd österut längs de Frisiska öarna. Så i virvlande, sandgrumligt vatten gick vi tillsammans med en mängd holländska och tyska trålare förbi det legendariska Borkum Riff ut på öppet vatten där vi kunde sätta segel. Nu hade vi nästan 100 sjömil till Cuxhaven framför oss och om vi höll ungefär 5,5 knop i snitt genom vatten skulle vi komma fram till Elbes mynning precis när tidvattnet vände och floden och medströmmen in i Elbe började vid ungefär 21.30 på kvällen. Elbes mynning är tyvärr välkänd för sina besvärliga förhållanden – starka strömmar och en enormt kraftig fartygstrafik gör att tidsplaneringen måste vara den rätta. Tyvärr var vindarna mestadels i det svagaste laget, så vi hade svårt att med segel hålla de 5,5 knopen i snitt som krävdes. Under några timmar hade vi i alla fall såpass hygglig vind att vi kunde premiärsegla med mesanstagseglet satt och med totalt 120 kvm segel satta göra hyfsad fart. Men stora delar av sträckan tvingades vi ändå att motorsegla.

Passagen gick utan problem, vädret var varmt och soldisigt och frampå eftermiddagen fick vi oväntat besök av Basil – en duva. Plötsligt satt den bara där, på bridgedäcket och kikade in på oss med sina små gula ögon genom nedgångsluckan! Basil var en vanlig duva, fast med dubbla ringmärkningar, en på varje ben som därmed upphöjde den sig till en högre nivå än stadsduvor i allmänhet. Basil (namnet inspirerat av Fawlty Towers, vars samtliga 12 avsnitt vi nyligen skaffat på DVD och avnjutit om kvällarna) var en orädd och social typ. När den ätit sig mätt på bitarna av söndersmulat tyskt ”vollkornsbrot” och druckit det vatten vi erbjudit honom satte den sig precis vid nedgångsluckan och omväxlande slumrade och kikade på oss och våra förehavanden. Den verkade vara i det närmaste orädd och även om den inte tillät att vi tog på den, eller matade den så lät den lugnt oss att kliva över den eller sitta alldeles bredvid. Först trodde vi att den var helt utmattad och därför landade hos oss, men när vi såg den göra nyfikna rundor runt båten för att utforska däcket och alla skrymslen och vrår och med pigga ögon iaktta vad vi gjorde drog vi slutsatsen att den snarare var smart. Varför flyga när man kan åka båt, med helpension?

När solen gick ner dog vinden helt och vi tvingades beslå seglen så att de inte skulle slå i den svaga dyningen och när vi rundade sandbankarna vid Scharhörn och girade in i Elbes mynning var det redan kolmörkt förutom en stor nymåne. Snart fick vi också floden med oss som beräknat och kunde med god fart gå det sista 20 sjömilen in mot Cuxhaven. Fartygstrafiken var kraftig och trots att vi höll oss precis vid kanten av den med lysbojar otroligt väl utmärkta farleden kändes det som att det bara var metrar till de stora tankers och lastfartyg som oavbrutet passerade oss för färden upp mot Hamburg eller Kielkanalen. Allt gick bra men navigeringen krävde att vi bägge två hela tiden var uppmärksamma och engagerade. Att gå in här i mörker med hårt väder och dålig sikt vore inte kul! Basil, den slöfocken, hade kommit på att vår färd uppför Elbe i mörkret inte var särskilt upphetsande ur duvperspektiv och därför istället krupit ihop med huvudet under vingen tätt tryckt intill mesanmastfoten, där den lugnt sov trots allt vårt oväsen och ständiga spring över hans huvud.

Strax efter midnatt kunde vi äntligen gira in till Cuxhavens Yachthafen och trötta men nöjda lägga till vid samma pontonbrygga som i juli förra året. Vi byggde ett hus av några sittbrunnsdynor över den fortfarande sovande Basil, tog oss en kvällsmacka och gick ganska trötta till kojs.

På morgonen vaknade vi till av att vi hörde ljudet av Basils klor när han klampade runt på vårt däck och när vi lite senare gick upp för frukost satt han åter i sitt ”hus” av dynor och såg nöjd ut. Nu började vi nästan bli litet oroliga – hade han möjligen bestämt sig för att flytta in hos oss för gott? Vi var inte odelat förtjusta vid tanken, för vid det här laget hade vi upptäckt att Basil hade få eller inga övermän när det gällde att täcka Eileans däck med fågelskit...

Men, när vi efter frukost kikade ut igen var han borta. Huset var tomt och istället för att tacka oss för mat, husrum och transport hade han lämnat ungefär 684 fågelskitar på däck och i sittbrunnen. Trots detta önskar vi Basil lycka och välgång i hans fortsatta flygfärder, och det var kul att stifta hans bekantskap.