Vi stannar i Portosin ytterligare ett par dagar för att skriva färdigt texter till hemsidan och på onsdag kväll seglar vi in i Ria de Pontevedra i lätt nordlig vind. Här skådar vi de första öarna längs denna ”skärgårdskust”, Illa de Salvora och Illa de Ons. Vi försöker oss först in i den lilla marinan Beloso på södra sidan, men får inte plats där, så vi går över till Sanxenxo på den norra sidan av rian. Detta är en stor, välrustad marina med rykte om sig att vara dyr, men så här under lågsäsong kostar det i alla fall inte mer än 13 euro. Den lilla staden har fått nytt liv då den blivit en av de mer välbesökta turistorterna här. På somrarna lär det vara bra hålligång med diskodunk som kan störa nattsömnen för trötta seglare. Av detta märker vi intet, då diskoteken har stängt för säsongen. Själva staden gör man tämligen snabbt, men lite längre in i viken ligger Pontevedra som har en av de mera välbevarade gamla stadsdelar med rent galicisk arkitektur.
Ett par timmar efter att vi förtöjt kommer en ensamseglande engelsman in. Vi har seglat förbi honom på vägen hit och misstänker att detta är samma båt vi tidigare sett ankra utanför Viveiro. Det visar sig vara rätt. Denne engelsman är en rätt märklig figur som ensam seglat sin gamla 24-fotare på en mängd resor i dessa farvatten. Han vet det mesta om att segla här och i Medelhavet, så vi får ur honom en hel del värdefull information. Han är dock ingen social figur, så det blir inte mycket mer än ett par ord då och då vid bryggan.
Senare skulle vi vara rätt glada över att ha tvingats gå in i denna större, välutrustade marina, eftersom det skulle komma att blåsa storm de närmaste dagarna.
Nästa dag utforskar vi staden, går på Internet-café, häckar på vanligt café och spanar på folk samt handlar mat. Kulingvarning är utfärdad, men än känner vi inte av någon vind. Nästa dag ser vi att kulingvarningen blivit till stormvarning. Under dagen, när det börjat blåsa upp en del, ser vi en båt komma inseglande i hamnen. Eftersom vi och engelsmannen är de enda i hamnen som inte är lokala båtägare, blir vi förstås nyfikna. Rätt förvånade kan vi i kikaren konstatera att segelbåten för svensk flagg. Det är Inger och Bengt Ludvig i sin ”Juliette” som ganska snart sitter i vår sittbrunn och fikar och berättar om sina äventyr. Verkligen kul att träffa på svenskar igen! Kanske blir man lite av en nationalist när man varit borta från fosterlandet så här länge? Bengt och Inger visar sig vara ett par trevliga friskusar från trakterna av Marsstrand. De hade ursprungligen tänkt sig att ta sig till USA via Island och Grönland i vikingarnas spår på sin första långsegling. Käckt, eller hur? De kom så långt som till Island, men där tog det goda vädret så småningom slut, och det visade sig vara rätt knepigt att ta sig vidare i dessa inte helt lättseglade farvatten. De beslutade då för att i stället ta sig söderut för att gå den mer traditionella vägen över Atlanten. Sagt och gjort – de vände helt om och tog sig via Färöarna och Skottland till Irland, varifrån de sedan gick direkt till La Coruña. Vi blev rätt imponerade.
Under tiden har det börjat blåsa upp ordentligt och regnmolnen drar in. Senare under kvällen och natten har vi full storm och två båtar som stod uppställda på land blåser omkull med ett jättebrak. Vi konstaterar 35 m/s som mest under natten, det viner rätt ordentligt i riggen och knakar rejält i alla förtöjningar. Det blir inte mycket sova av den natten. Det öser ner hela nästa dag med vindstyrkor på över 25 m/s, så vi måste ställa in den planerade bussturen till Pontevedra – tyvärr. Under natten har Inger fått ett tragiskt besked, hennes sjuke far har gått bort. De hade som tur var varit hemma någon vecka efter att de kommit över Biscaya. De kastar loss nästa dag då vinden lagt sig för att ta sig till bättre kommunikationer, men vi väntar ytterligare en dag, så att dyningen hinner lägga sig.
