Ingen rast, ingen ro! Efter någon timmes tupplur röjer vi ut båten, städar, tvättar och bäddar - för redan samma kväll väntas nästa gäng ombord. Pappa och Inger har redan varit i Portugal i nästan en vecka och har nu bilat sig söderut för en veckas samvaro med oss.
Vi har inte mer än precis sköljt ur skurtrasorna när den gröna hyr-Golfen sladdar in vid marinan. Kärt återseende som bara dämpas av vår tilltagande snorighet och de alltmer ohyggliga och sorgliga nyheterna från Indiska Oceanens stränder.
Först firade vi med ett glas portugisiskt vin och utdelande av allehanda presenter hemifrån (böcker från Chrille & Ingrid, DVD-filmer från Jens & Anna, nya jeans till mig som har svårt att klämma in mig i de portugisiska storlekarna samt smågodis, te, Kalles Kaviar och Falu Rågrut. Efterlängtade saker för långseglare...) Sedan gick vi upp till vår favoritrestaurang för middag. Nästa dag var nyårsafton och till frukost planerar vi dagens aktiviteter. Först ska det inhandlas hummer som sedan ska kokas. Hummer köper vi för 25 euro / kilot, som sedan kokas efter konstens alla regler (efter att Gunnar via telefon konsulterat ex-svärmor med rötter i fiskarfamilj på västkusten). Därefter blev det en kortare utflykt längs kusten västerut till den charmiga lilla byn Salema där vi åt god grillad bläckfisk till lunch, och Cabo São Vicente. På kvällen frossade vi i hummer, jätteräkor och Gunnars vitlöksräkor och gott Vinho Verde därtill. Inte långt efter det att vi avslutat med fruktsallad slog klockorna tolv och vi skålade i champagne (rätt skall vara rätt, lokalt bubbel var det faktiskt, Gunnars anm.) på däck alltmedan ett enormt fyrverkeri avlossades vid inloppet till floden. Här i Portugal märktes ingen förstämning över det som hänt i Asien, men i Sverige hade allt offentligt firande avblåsts, och den där riktiga nyårsglädjen hade svårt att infinna sig när tankarna gick till katastrofens offer. Festligheterna här varade till långt in på småtimmarna, och vi somnade in till ljudet av två olika utomhusdiskon och tusentals festskrålande människor.
Sedan följde en vecka fylld av utflykter. På nyårsdagen försökte Gunnar kurera sin förkylning i bingen medan vi andra gjorde en utflykt först till Alvor, där vi satt i solen en stund på den vackra stranden, sedan for vi upp i bergen till Monchique genom ett hisnande vackert landskap, och till Algarves högsta topp, 902 meter över havet.
På hemvägen besökte vi Silves, en av många vackra, små städer lite utanför turiststråken. En härlig dag som avslutades lite snöpligt när vi på middagsrestaurangen blev ”pålurade” svindyr (i portugisiska mått mätt) krabba på ca ett kilo vardera, som speciellt Inger blev gruvligt besviken över. Gunnar var nöjd då han valt en blandad grilltallrik som bara kostade hälften av vad en krabba gick för.
Vi blev särskilt förtjusta i Alvor, så dit åkte vi en gång till för att visa Gunnar och för att titta på själva staden. Vi åt en utomordentligt god lunch, grillad sjötunga respektive bläckfisk. Sedan vidtog span i affärer medan Pappa och Gunnar tittade på hamnen. Inger och jag kom till bilen någon timme senare med ett par skor var och en väska till Inger. Då hade vi bara varit i en enda butik...
Efter den goda lunchen skulle vi bara äta lite bröd med skinka och oliver på kvällen. Innan middagen drabbas jag av en ilsken bakterie i magen. För första gången sedan jag kan minnas får jag tillbringa kvällen på toaletten (synd på den fina sjötungan...) och den planerade resan till Sevilla dagen därpå skjuts upp. Turligt nog är det bara jag som drabbas och nästa morgon är jag utan magknip och illamående, om än lite darrig i knäna. För säkerhets skull stannar jag och Gunnar (som fortfarande inte är frisk från förkylningen) kvar ombord då pappa och Inger åker till Faro och det flotta Vale de Lobo. När de kommer tillbaka på kvällskvisten äter vi dourada ombord. Vi bestämmer att åka iväg till Sevilla dagen efter.
Redan före åtta står vi i duschen, men lyckas inte komma iväg förrän klockan närmat sig tio. Detta berodde dock inte på att vi fått vänta på att Inger skulle bli klar, vilket en och annan familjemedlem skulle kunna misstänka... Det berodde inte heller på att Pappa inte hade packat ner de enda (tre) saker han fått ansvar för att packa... Denna gång kan vi nog säga att det berodde på en allmän såsighet vid frukostbordet.
Den sena avfärden kompenseras dock av Pappas benägenhet att inte hålla sig till den föreskrivna hastighetsbegränsningen på motorvägen. I 130 knyck blåser vi över gränsen till Spanien. När chauffören samtidigt, utan att stanna bilen, plockar fram kameran för att föreviga bron över gränsfloden brister dock passagerarna ut i unisona protester.
Väl framme i Sevilla vidtar först ett lite förvirrat snurrande bland typiska spanska storstadstrafikanter och de sedvanliga trafikstockningarna där vi alla har åsikter om hur vi bör köra. När vi sedan fastnar ordentligt i en kakafoni av tutanden inser vi att det vore bra med en karta. Gunnar skickas iväg och Pappa lyckas hitta ett ställe bakom några soptunnor att stanna vid. Efter en bra stund lyckas Gunnar lokalisera en bokhandel bland alla boutiquer och vi kan ta oss till den äldre stadsdelen där vi ganska snart hittar ett trivsamt, fräscht och fint hotell, som - i alla fall i Gunnars och mina ögon - ter sig som rena lyxen. Hotell Adriano är ett tvåstjärnigt hotell som ligger på strategiskt gångavstånd från både katedralen, Alcázar och shoppinggatorna, visade det sig. Vi undrar båda hur ett femstjärnigt hotell ser ut här. Pappa och Inger meddelar att de vill ge Gunnar och mig denna Sevillaresa i förskotts-födelsedagspresent. Det tycker vi är en alldeles strålande idé. Bara tillgången till ett badkar var en present i sig. Vi kastade in väskorna på rummen och gav oss iväg för att äta en sen tapas-lunch på en närliggande bodega. Efter så här lång tid i Portugal måste man ändå säga att det spanska köket är några strån vassare. Efter detta tog vi oss till katedralen, som tyvärr var stängd. Dessvärre skulle den även vara stängd nästa dag. Vi var rätt förbryllade eftersom det var mitt i veckan. När även Alcázar var stängt blev vi betänksamma. Vad var detta? Av alla dagar hade vi lyckats pricka in den 6 januari, d v s”Los Reyes” vilket är spanjorernas motsvarighet till julafton, då barnen får presenter. Detta firas inte i Portugal (här firas juldagen), så vi hade inte en tanke på detta. Det var ju inte utan att jag åtminstone inbillade mig anklagande blickar, då vi kunnat se både katedralen och Alcázar om vi kommit iväg dagen innan som planerat. Nåväl, vi gjorde en rundtur i hästdragen vagn, ett trevligt sätt att se staden då pappas rygg inte klarar längre promenadsträckor och strosade i kvarteren runt katedralen. Sevilla är verkligen en vacker stad väl värd besöket. Här finns massor att titta på.
När det blivit mörkt tog vi oss tillbaka till hotellet och fick veta att åtminstone de större varuhusen hade öppet till sent på kvällen. Inger och jag rusade upp på rummen och hämtade våra jackor för att bege oss mot El Cortes Inglés. Mycket folk var i rörelse och mängder av människor stod vid gatorna och tycktes vänta på något. Så småningom förstod vi att det var någon form av parad på gång. Vi galopperade dock in i varuhuset och botaniserade bland tröjor, toppar och blusar. När vi till slut insåg att det var hög tid att bege oss till hotellet och till väntande, hungriga män, var gatorna utanför fullständigt fullpackade av folk och vi hörde att paraden var i antågande. Fascinerade stod vi en stund och tittade på det ena ekipaget efter det andra av traktordragna utstyrda vagnar fulla av utklädda barn och ungdomar som kastade karameller omkring sig. Det gällde tydligen att samla på sig så mycket karameller som möjligt, för alla – både vuxna som barn- kastade sig över karamellskurarna. Paraden tog aldrig slut, det var färger, ljus och glitter så långt ögat nådde.
När det verkligen var hög tid att ta sig till hotellet insåg vi att vi aldrig skulle komma fram den väg som vi kommit. Vi försökte ta oss runt, men hur vi än gjorde kom vi till en totalt blockerad gata. Till slut hade vi ingen aning om var vi var. Jag var självutnämnd kartläsare och kände frustrationen växa när vi aldrig hittade några gatuskyltar och möjligheterna till en middag före midnatt krympte för varje blockerad gata. Det var bara att inse att vi var tvungna att boxa oss igenom folkhavet för att ta oss över till andra sidan. Jag antar att folket såg paniken i mina ögon, för det gick trots allt oväntat lätt. Plötsligt stod vi på folktomma gator, nu skulle det bara vara i princip raka vägen. För säkerhets skull frågade vi en polis, som visade inte riktigt raka vägen, men det var inte långt. När vi sedan irrat på mörka gator och jag ansåg att vi borde stå vid hotellet, så fanns det förstås inte där. Och inga gatuskyltar heller. Då började jag att bli riktigt förbannad och skänkte en tanke till min gamla morfar som hade haft ett och annat att säga om spanjorer... Det hade förstås varit bättre om jag överlämnat kartläsandet till Inger från början, hon har i alla fall lite lokalsinne.
Efter att ha frågat några unga damer fick vi veta att hotellet trots allt låg runt hörnet, fast åt andra hållet. Efter ett rekordsnabbt ombyte var vi redo för middag på en rekommenderad restaurang i närheten, där vi åt en mycket god paella. I väntan på denna åt vi den finaste jamón serrano jag någonsin ätit.
Morgonen därpå börjar med ett efterlängtat bad i det flotta badrummet, det första sedan vi lämnade Sverige i juni förra året. Härligt!
Sedan äter vi en lite för dyr frukost på hotellet. (Skulle ha lytt Inger även där och gått ut på stan i stället). Pappa och Inger får ett litet smakprov på Gunnars griniga morgonhumör i en något felplacerad diskussion om homosexuellas rättigheter till frukostkaffet.(!) Kanske gick jag ut VÄL hårt – men efter sju månader i en båt med en och samma person har man, om man inte dessförinnan ansökt om skilsmässa eller klivit överbord, så att säga diskuterat klart det kring det mesta. Är man inte vid det laget rörande överens om ett ämne blir man i alla fall, när alla goda som dåliga argument är uttömda och uttjatade, enigt o-enig i frågan, och ämnet läggs till handlingarna längst ner i kölsvinet. Så händer detta, plötsligt möts man av friska och fräscha påståenden i ett gammalt hederligt och härligt kontroversiellt ämne, ett ämne med snart sagt outtömliga möjligheter till att vara oense i! Manna för den debattlystne! Precis som fisken hugger på betet, högg jag också. Men i den milda grad att jag inte bara slukade betet, utan även spö och fiskare också!
De dyra och fina marinorna borde tillhandahålla en sparring-service med mångspråkiga professionella opportunister där diskussionssugna seglare kan få debattera av sig och bli lugna och fina istället för att drabba oförberedda gäster med en bredsida. Gunnars anm. kring eget beteende.
När vi lyckas avsluta denna debatt och jag blängt surt på Gunnar ett tag, diskuterar vi i stället planerna för dagen och vi bestämmer oss för att ta norra vägen över Aracena och bergen omkring i stället för att titta på ytterligare stängda monument. Innan vi kör ut ur staden tar vi bilen runt på i princip tomma gator och följer den stora turistbuss-rutten runt staden. Det var i alla fall en fördel med att det var helgdag. Märkligt nog stöter vi på paraden igen, och vi undrar om den tågat runt stan hela natten. Nu på dagen är det dock inte tillnärmelsevis så mycket folk ute. Kul för Pappa och Gunnar att få se den. Denna gång har vi också kameror med oss.
Området kring Sierra de Aracena sägs vara det minst besökta i hela Andalusien, vilket synes helt orättvist. Här ligger de små vita byarna insprängda mellan mjuka, gröna berg och en och annan gammal morisk borg klamrar sig fast på topparna. Fantastiskt landskap!
I Aracena åt vi lunch på den lokala baren tillsammans med festklädda bybor som tog sig ett glas eller en kaffe efter familjelunchen och presentutdelning. (En kaffe kanske stämmer men inte ETT glas! Infödingarna tankade som om detta vore den yttersta dagen! Det var ett obeskrivligt ståhej i lokalen och männen bakom bardisken gick bokstavligen på knäna! Gunnars anm.) Färden gick vidare västerut och när vi kommit över gränsen till Portugal blev landskapet märkbart kargare och fattigare. I mörker körde vi förbi Beja i 140 km/tim (njaa, var det inte bitvis uppåt 160? Turbodiesel är grejer det! Gunnars anm.) och snart var vi hemma i båten igen. Vi lastade in väskorna och tågade iväg till favoritkrogen för middag. Där var vi konstigt nog de enda gästerna. Denna gång blev det kött för alla. Gott som vanligt. Efter att vi druckit ur den andra flaskan vin samt var sitt glas honungslikör som Inger rotat fram bland flaskorna på hyllan i den lilla baren, skulle Inger lära restaurangägaren svenska. Det gick ganska så bra.
Efter avslutat kaffe/te och likör lyckades han skyffla ut oss, så att han kunde stänga för natten. Mätta och belåtna promenixade vi hem till båten.
Sista dagen åkte jag med Pappa och Inger till Faro för att titta på staden. Pappa och Inger skulle ta det tidiga flyget därifrån hem till Sverige nästa morgon. Gunnar stannade i båten för att pyssla lite. Vi åt lunch på torget vid hamnen, som vanligt i strålande sol. Därefter blev det shopping och som vanligt kom vi bara till en enda affär, där vi en timme senare vacklade ut med ett antal påsar. Efter ett cafébesök var det dags för mig att ta tåget tillbaka till Lagos. Det kändes lite konstigt att de stod och vinkade av mig på en tågstation härnere. Det borde liksom vara tvärt om.
Pappa kan ju sägas vara rätt van vid båtlivet, men för Inger var det första gången hon bodde ombord. Hon hade för ett par år sedan en rätt mardrömslik upplevelse av sin första (och enda) seglingstur med oss utanför Klintehamn på Gotland. Det var därför underförstått att hon inte kommit hit för att segla. Tryggt förtöjd i Lagos lugna marina fann hon sig dock ovanligt snart tillrätta, trots den inte alltför breda kojen i förpiken.
Det är ju inte precis något lyxliv ombord på en helt vanlig långseglarbåt. Man lever väldigt tätt inpå varandra i små utrymmen och det gäller att gå ur vägen för varandra när något ska göras ombord. Det är inte alla som skulle ha klarat det lika bra som Pappa och Inger. Vi hoppas att de inte behövde ångra att de inte tog in på hotell. Vi tycker att vi haft en kalasvecka och ett trevligt avbrott i seglandets ”vardag” och sett massor av inlandet vi annars knappast skulle ha sett utan deras energi och tillgången till bil.
En och annan seglar-gentleman kommer nog att sakna synen på bryggan när Inger - i arla morgonstund och bara ett par plusgrader - stegar iväg på pontonerna mot duscharna iförd rosa nattlinne och morgonrocken fladdrande i vinden, för att någon halvtimme senare komma tillbaka nyduschad och nyfönad, nu klädd i chic grå/rosa sportdräkt.
Tack, Pappa och Inger, för en härlig och upplevelserik vecka med kanonväder, Sevillaresan, många goda luncher och middagar samt för trivsam samvaro här ombord!
Det är tyst och lite dött i båten, men vi har tröstat oss med goda böcker och DVD-filmer vi fått i julklapp på kvällarna. (Gunnar tror inte att ”How to loose a guy in ten days” blev nominerad till någon Oscar...)
Vi är alltså åter i ”långseglarvardagslunken”, men måste nu faktiskt ta itu med båtunderhåll vi ett tag skjutit på framtiden. Det är sannerligen hög tid att byta anoder, bottenmåla och kolla det allmänna läget under vattenlinjen.
Efter att ha ringt runt till olika varv längs kusten beslutar vi oss för att ta upp henne här i Lagos på det välskötta och välrenommerade varvet Sopromar. Det är bara att kavla upp ärmarna för att göra Eilean redo för torra land.
Våra planer, som de ser ut just nu, är att i lugnt tempo ta oss österut, mot Gibraltar och Medelhavet. Sedan fortsätter vi längs Spaniens Medelhavskust och Balearerna till Marseille där vi räknar med att gå in i de franska kanalerna i april. Vi räknar med att komma ut i Le Havre i juni, där vi mastar på igen. Vi går då över Irländska sjön upp mot Skottland, som vi rundar via Orkneyöarna. Kanske kommer vi att passa på att besöka Shetlandsöarna, och fortsätta hem via Norge, annars blir det att korsa Nordsjön direkt tillbaks till hemmavatten.
📷
Vi får se...