...den här gången i soliga södern, bland sherryfat och amerikanska warships 13-15/2
Då vi tänkt oss att gå en längre sträcka på 65 sjömil till Rota som ligger bara några sjömil väster om Cadiz redan nästa dag, har vi de sista dagarna börjat kolla väderprognoserna litet noggrannare. Dels vill vi ha fördelaktig vind under en så lång sträcka, dels får det inte gå någon nämnvärd sjögång när vi passerar ’baren’ i Guadianas mynning. Men till vår förvåning har vi hamnat i ett eteriskt svart hål när vi ligger i Ayamontes marina, varken Navtex eller vår Weatherman ger ifrån sig ett endaste lilla meddelande. Det är söndag, marinakontoret är stängt och något internetcafé har vi inte sett i Ayamonte. Hjälpen i nöden blir gode vännen Micke Henning hemma i Sverige, ett kort SMS till honom, och vips, en halvtimme senare har vi ett SMS-svar med en 24-timmarsprognos för Bay of Cadiz! Det är service det!
Prognosen verkar fin, om än något vindsvag, nordligt max 5 m/s.
Vi sätter klockan på 05.30, för vi är inne i en period med ofördelaktigt tidvatten, högvattnet inträffar redan 05.23 och helst skall man korsa ’baren’ precis vid högvatten. Jag känner mig däremot inte frestad att ge mig ut genom flodinloppet i mörker, där är väldigt sparsamt med sjömärken och passagen genom utloppet förutsätter att man har sikt och kan se pirar och obelysta märken och inte minst våra gamla ovänner, fiskeredskapsvakarna. Så var plan är att kasta loss klockan 06.00 och sakta gå ut mot inloppet i mörkret och där invänta det första gryningsljuset innan vi tar oss an den sista kritiska sträckan – innan vattnet hunnit sjunka för mycket.
Vi kastar loss som planerat men när vi kommit ut på floden blir vi litet fundersamma, inte blåser det några max 5 m/s, det blåser det dubbla, minst. Detta är ovanligt så här dags i dessa trakter, nätterna är normalt helt vindstilla och vinden kommer först ett par timmar efter soluppgången. Eftersom vi väntar en väderförändring inom de närmaste dagarna undrar vi om det kanske är något jävelskap på gång redan nu, som inte framgick av gårdagens prognos från Micke. Visserligen är den vinden vi har för ögonblicket perfekt för våra planer, men vi vill inte att den skall öka allt för mycket, eller vrida emot. Men som tur är lyckas vi få kontakt med Huelva Rescue Center 30 mil österut på VHF och från dem får vi en uppdaterad spansk väderprognos. Prognosen säger N-NW 3 Beaufort, ökande till 5 Beaufort vid middagstid, vilket verkar bra, även om vi redan har 5 B nu, klockan 6 på morgonen.
Med första ljuset tar vi oss ut på havet och sätter segel med kursen mot Cadiz och får en halvvindssegling i över 7 knop under några timmar. Sedan dör vinden ut och blir till bara några kårar från nordväst. Så det blir till att starta motorn och sedan kör vi resten av dagen i solskenet. Det är så varmt att vi kan sitta i sittbrunnens lä i bara badkläderna trots att vi är långt ute på havet. Micke fick rätt!
När vi närmar oss Bay of Cadiz och därmed Gibraltar sund börjar omvärlden med det ännu inte kallnade kalla kriget krypa in på oss. Över VHF-radion hör vi regelmässiga anrop på amerikanska med en begäran om uppgifter kring, som det verkar, alla fartyg och båtar som passerar mot Gibraltar sund. Anroparen presenterar sig endast som ”US Navy Warship” utan att lämna några andra uppgifter som nummer eller namn och kräver information om de passerande fartygens och båtarnas namn, flagg, hemmahamn, skrovfärg, sista hamn, destinationshamn, last och tonnage. Vi kan inte bli annat än fundersamma. De anropade fartygen befinner sig på spanskt yttre vatten, eller möjligen internationellt vatten och vi undrar på vilken grund USA står när de kräver dessa uppgifter. Nu blev vi aldrig anropade, men tanken infinner sig, vad har vi för skyldighet att som svenskflaggad båt i spanskt vatten, dvs en båt från ett EU-land, på färd genom vatten tillhörande ett annat EU-land att redogöra för våra förehavanden till USA?
Jag, för min del, tror att det, på detta ”US Navy Warship” satt en stackars amerikansk matros som skulle utbildas till telegrafist och hade radioskola, kanske till och med prov i radiosamtalsteknik. Befälen tvingade honom att ropa upp varenda fraktskuta i närheten och ställa alla dessa meningslösa frågor. Just den här killen borde underkännas då han envisades med att använda sin medfödda dialekt någonstans från en håla i den amerikanska södern, så kaptenerna på de anropade fartygen hade rätt svårt att förstå frågorna. Vi hoppades att någon kapten från något avlägset land till slut, på sin egen stapplande engelska, skulle be honom att ”Can you please speak ENGLISH?”(Sannas anm)
Sent på eftermiddagen går vi in i marinan vid den lilla staden Rota och förtöjer i ökande, så småningom ganska hård vind från väster. Nu besannade sig den spanska väderprognosen.
Här träffar vi återigen Aurora-gänget, som legat här under karnevalsveckan.
Rota har som granne en av de största amerikanska baserna i Europa. En sjömil österut ligger en stor hamnanläggning där krigsfartyg och u-båtar rör sig in och ut, och på land ligger ett stort arméflygfält där transportplan landar och startar regelbundet. Basen täcker stora landområden med hela byar och jordbruk, och är helt stängd mot Spanien. Vad vi förstår lever basen sitt eget liv helt isolerat från det omgivande Spanien och tar in alla sina förråd och sin personal via sjö- eller lufttransporter. De har till och med sin egen FM-radiostation, som vi lyssnade på ett slag. Men blandningen av countrymusik, baseballresultat och patetiska radiohälsningar från mödrar hemma i USA till sina söner i tjänst (...myself, God and America are so proud of you!) smetade på så mycket amerikansk patriotism att vi tröttnade efter en kvart.
I Rota ligger vi i två nätter men av själva staden såg vi ingenting! Sanna, som drabbats av en förkylning gick överhuvudtaget inte i land, och jag besökte bara närmaste brödbutik vid ett tillfälle. Staden såg dock trevlig ut och hade vi bara fått ligga kvar hade vi nog gett den en chans. Men tyvärr blev vi vänligt men bestämt ivägschasade från marinan då marinan i närbelägna Chipiona skulle muddras och alla båtar som ligger där skulle tillfälligtvis flyttas till Rota.
Det var verkligen synd, för vi förstod av Auroragänget och andra vi pratade med att detta är en oväntat fin liten stad, med en fantastisk strand och allt man kan tänkas behöva. Denna hamn kan vi verkligen rekommendera! (Sannas anm.)
Istället går vi de få sjömilen till El Puerto de Santa Maria och lägger oss på en gästplats i den lokala segelklubbens slitna och dyra hamn. Staden Santa Maria ligger i den s k ”sherry-triangeln” (Jerez – Sanlucár de Barrameda– El Puerto de Santa Maria) och kretsar helt kring sherryn, som traditionellt skeppades härifrån. I staden ligger många, stora ”bodegas”, magasin tillhörande de stora sherryproducenterna, som t ex Osborne och snart sagt varje gathörn eller bar ståtar med tomma sherryfat som dekoration. Staden har också en imponerande tjurfäktningsarena ”Plaza del Torres”, den tredje största i Spanien.