Skönt var det i alla fall, och nu kunde vi ta itu med att förbereda oss för inträdet i kanalernas värld. Det innebär för vår del att vi måste masta av och surra masterna på däck på ett sätt så att de hindrar vår rörlighet så litet som möjligt. Dessutom får ingen del av båten vara högre än 3,40 meter, för då kommer vi inte under broarna, eller igenom tunnlarna. Så vi måste även fälla ställningen för vindgeneratorn. Dessutom bör ingen del av masterna sticka utanför båten. I slussar och tunnlar är det trångt, och vi kommer att möta stora pråmar som inte kan hålla undan, och en mängd hyrbåtar som inte förstår att hålla undan.
Vi måste skaffa begagnade bildäck för att komplettera fendrarna och vi måste skaffa ytterligare en fenderplanka, att ha utanför fendrarna som ett extra skydd mot slemmiga slussväggar och ojämna stenkajer.
Så nästa dag började vi jaga runt i stan på våra cyklar. Vi behövde hitta en byggmarknad för att köpa maststöttningsvirke och annat smått och gott. Vi behövde finna en gummiverkstad där vi kunde få begagnade däck, och vi behövde en mastkran för att lyfta masterna.
Allt tog sin tid, men vi fann ett stort byggvaruhus ”Mr. Bricolage” där vi köpte virke, vagnsbult och annat vi behövde. Istället för en lång, grov planka för att ha som fenderplanka köpte vi en tre meter lång aluminiumstege, som vi klädde med tunnare plank på ena sidan, och vips hade vi inte bara en fenderplanka, utan också en landgång för grunda kanalbankar – och en stege för höga tidvattenskajer. I närheten av varuhuset fanns också en gummiverkstad där vi fick lov att plocka så många utslitna däck vi önskade. Alla grejer surrade vi på och runt cyklarna, som vi ledde genom staden tillbaks till båten.
Vi måste varit en rätt mysko syn där på gatorna, ledandes två ihopfällbara cyklar inklädda i gamla bildäck och påsurrade en massa virke. Kanske tur att vi inte fattade alla kommentarer som fälldes av förbipasserande. En löd: ”Jag gillar när folk är väl förberedda. Det värsta kan faktiskt hända även på en enkel cykeltur... (Sannas anm)
Mastkran var litet värre. Tydligen är det relativt få (segel-)båtar som går till eller från kanalerna via Sète och de kranar som fanns i anslutning till båtvarven klarade inte vår stormastlängd. Vilket vi fann förvånande, då den inte är högre än relativt blygsamma 17 meter. Så småningom fick vi tips om, och kunde vi avtala tid med ortens mobilkran-kung som ägde ortens alla mobilkranar. Måndagen den 9 maj skulle ha sin största kran på något jobb vid en viss kaj inne i den kommersiella delen av hamnen, om vi tog dit båten skulle krankillen kunna sticka emellan på lunchen och lyfta av våra master.
Så, medan mistralen ven kring våra öron började vi plocka ner Eileans rigg. Först skulle seglen tas av och vikas, vilket inte var så lätt i den hårda vinden. Genuan fick vi spara till sist då den måste rullas ut helt innan man kan ta ner den – det gör man inte när man är förtöjd vid en brygga och det blåser en byig 15 m/s vind rakt från aktern. Men efter ett par dagar var allt klart för avmastning, alla utom de sista stagen var lossade, kablar till radar och annan elektronik losskopplade, seglen vikta, bommarna surrade, fender-plank-stegen fixad, hål för fästlinor var borrade genom däcken (de runda svarta alltså, inte båtens...) och vindgeneratorn nerplockad. Under tiden låg vi i den ganska dyra och stökiga marinan i Sète där stora fisketrålare drog upp stora svall när de hänsynslöst ideligen drog förbi.