Augusti börjar ju närma sig sitt slut och därmed också de bästa förutsättningarna för att i lugnt väder korsa Biscaya, denna illa beryktade bukt av Atlanten. Vi har ju ännu bara nått norra Bretagne och har en ganska lång sträcka kvar innan vi rundar Ouessant, Frankrikes västligaste punkt och ens kan fundera på att korsa Biscaya.
Sommartid har Biscaya egenheten att för det mesta bjuda på väldigt svaga vindar, eller bleke. Men till hösten ökar sannolikheten för att Biscaya skall börja leva upp till sitt rykte. När lågtrycken från Atlanten rullar in med kuling- eller stormvindar från väst bildas det en våldsam sjögång som gör det livsfarligt att försöka söka skydd och angöra någon av de relativt få hamnar som finns längs den franska kusten. Den långgrunda kusten får sjögången att torna upp sig och bryta våldsamt. Alla har väl sett de affischer och bilder som finns att köpa litet varstans och som visar fyrar och klippor som överspolas av helt osannolika bränningar – dessa fotografier är tagna i Bretagne, längs Biscayas norra kust.
Blir man drabbad av riktigt hårt väder på Biscaya finns bara en sak att göra, att försöka ta sig ut på Atlanten och rida ut stormen, så långt som möjligt från kusten. Blåser det riktigt hårt från väst är det få båtar, och ännu färre besättningar som klarar detta.
Så innan vi ger oss ut på detta hav vill vi ha en riktigt stabil och fin väderprognos för de närmaste 4-5 dygnen, och med facit i hand för denna sommar verkar sådana prognoser vara sällsynta. Dessutom kommer Olle snart ombord för en veckas seglats, och han har redan för länge sedan annonserat att just ett korsande av Biscaya är något han gärna vill addera till sin meritlista.
Så för att skingra olycksbådande tankar funderar vi kring att bli flodfarare för omväxlings skull. Garanterat fritt från stormiga hav, sjögång och bränningar!