top of page
Search
  • Writer's pictureGunnar

Biscaya tar till några brösttoner, som för att påminna oss om vem som bestämmer.

Den andra natten till havs började lika lugnt som den första, med i stort sett bleke, stjärnklart och bara en liten molnrand längst bort i väster. Det är midnatt, Sanna sover med en uppslagen deckare på magen. Olle och jag sitter på däck och samtalar filosofiskt om forna tiders sjöfarare som Magellan och Columbus, vad som drev dem och hur de kunde ha tänkt kring det okända som låg framför dem. Tankar och ord som gärna dyker upp på natten när man känner sig liten på ett öde hav hundratals sjömil från land.

Plötsligt ser vi ett bländande starkt ljussken, som en jättelik strålkastare riktad mot oss, blixtra till vid horisonten. Vi begriper ingenting först, men när fenomenet upprepats ett par gånger inser vi motvilligt att det är åska.

Åskväder till havs är något ytterst obehagligt. Dels för åskan ofta med sig starka vindbyar, det är inte ovanligt att det kan blåsa upp till stormstyrka under kortare tid. Men värst är naturligtvis risken att råka ut för ett blixtnedslag. Hur stor den risken egentligen är finns det inget entydigt svar på, men med två metallmaster som sticker upp i ett i övrigt tomt hav är man inte så kaxig.

Även om de dokumenterade blixtnedslagen i båtar är relativt få (man kan inte låta bli att fundera på hur många som inte kunde berätta efteråt...) så finns det desto fler fall där statiskt elektricitet i åskväder slagit ut och förstört all elektronisk utrustning ombord. Detta hände bland annat våra vänner på Helga tidigare i somras, då de fick radar och Navtex utslagna. Det är måttligt roligt att befinna sig långt ute till havs utan GPS, sjökortsdator, logg, VHF-radio, radar och annan elektronik som man nuförtiden gjort sig så beroende av. Då blir det att ta sig fram med hjälp av uppskattad fart och kompass. Och det lär finnas fall där magnetfälten runt blixtarna fått kompassen att visa permanent fel...

Till en början verkade åskvädret röra sig norrut, på ett stort avstånd från oss. Men samtidigt som blixtarna kom allt oftare började ovädret ändra kurs och röra sig i riktning mot oss. Vi ändrar kursen mot SO för att om möjligt slinka undan. Vi tar också ner seglen, stoppar in reserv-GPS, dator och VHF i ugnen (i förhoppningen att dess metallhölje skall skydda mot statisk elektricitet) och hänger ut åskledare. Åskledarna är ett par meter långa grova stålvajrar med kraftiga klämmor i ena änden. Dessa kläms fast runt stag och vant och vajern hängs i vattnet, i förhoppningen att ett eventuellt blixtnedslag skall ledas rakt ner i sjön.

Nu blixtar det oupphörligen, oftast hoppar de mellan de glesa molnen som inte är tätare än att man kan ana stjärnorna mellan dem, men emellanåt slår också kraftiga blixtar rakt ner i havet. Märkligt nog hörs sällan något muller, de allra flesta blixtarna är helt ljudlösa.

Tyvärr är våra försök att undkomma åskvädret fåfänga, molnen verkar vilja fånga in oss och bildar ett jättelikt ”famntag” som omgärdar oss på bägge sidor, och bakåt. Våra försök att fly undan i 7 knops fart är meningslösa, vi kommer inte undan. Istället kommer vi att befinna oss under själva ovädret i längre tid om vi rör oss i samma riktning. Så vi vänder helt resolut och går med högsta möjliga fart rakt mot molnen och blixtarna. På radarn kan man tydligt se regnskurarna som ett slags slöjor på skärmen och vi sitter kurs mot ett område som ser ut att vara litet tunnare och där blixtarna tycks vara något mindre intensiva.

Snart börjar det regna, ett ljummet, ganska snällt regn, ovanför våra huvuden hoppar blixtarna oupphörligen mellan molnen. Havet är alldeles blankt, blixtarna speglar sig i dyningen och det blåser inte en endaste vindpust. Det är inte utan att man känner sig ganska liten och rädd!

Efter någon halvtimme upphör regnet, blixtarna syns alltmer akter om oss och vi börjar se stjärnor framför oss. Vi är igenom!

Vi fortsätter på västlig kurs ytterligare en timme, bort från ovädret, alltmedan det blixtrande drar vidare mot nordost utan att verka försvagas. Men vi har sluppit undan med blotta förskräckelsen.

Klockan 02.30 på morgonen firar vi den lyckliga utgången med en liten whisky ur skeppsapoteket och sätter åter kursen mot Bilbao.


4 views0 comments

Recent Posts

See All
bottom of page