Borkum – Ystad. 11-26/9. Lurade av vädertjänsten till alltför lång vistelse på Borkum ...

... en lätt bedagad lågpriskurort.11-18/9.

Söndagen den elfte september beger vi oss alltså mot Borkum, den västligaste av de Ostfrisiska öarna. Det är lite fascinerande att detta pärlband av öar förr utgjorde kustlinjen mot Nordsjön fram till någon gång på 1200-talet, då havet bröt igenom efter ett antal svåra stormar. Det hade varit intressant att segla mer bland dessa sandöar, men det låter sig inte göras med denna båt. Dessa farvatten kräver mer grundgående flytetyg.

I skymningen seglar vi in i Borkums tomma hamn. Här lider sannerligen säsongen mot sitt slut, det är bara en holländare och ett par tyskar som ligger där och skvalpar. Själva hamnen ser ut som om den sett sina bästa dagar, de skruttiga pontonerna (som är i skriande behov av nya träplankor) är fästade vid rostiga järnstolpar. Här finns inte mycket mer än ett Jachthavencafé och tre jättelika vindkraftverk. Runt hörnet ligger den större, kommersiella hamnen och ytterligare ett snäpp bort finns ett färjeläge. Stället ger oss känslan av trött öststatshåla, med sina trista efterkrigs-tegelbyggnader. Hamnen är väldigt grund såhär nära lågvatten, men den lösa dyn ger lätt efter för Eileans köl och snart blir vi välkomna av en vänlig, men något luggsliten hamnkapten.

Nej, till Borkum åker man inte för den vackra arkitekturen eller för ett sprudlande nattliv, precis. Denna ö är väl mest känd för sina enorma stränder och staden Borkum, som är en charmlös spa-ort med fula efterkrigshotell och en samling rätt deprimerande blandning av diverse konvalescenter och barnfamiljer i de lägre inkomstklasserna på surt förvärvad semester. Den magnifika stranden var dock fantastisk, kilometer efter kilometer av fin sand. En av strand-uddarna var reserverad för sälar, där låg 30-40 sälar och sov middag i solskenet. I den här delen av Nordsjön finns över huvud taget mycket säl, bra mycket större än de förskrämda stackare man kan se i Östersjön. De största vi såg var minst tre meter långa.

Det är ett säreget landskap där vindpinade strandängar tar vid där sanden slutar och för den fågelintresserade måste detta vara lite av ett Eldorado. Längs stranden mellan hamnen och staden växer mängder av vildrosor som nu bara hade några spridda blommor kvar, men det måste vara fantastiskt när de är översållade av rosor i alla olika rosa nyanser.

En heldag av promenader på ön tyckte vi kunde räcka, så på tisdagen var det dags att ta oss vidare mot Cuxhaven. Vi gör oss beredda att kasta loss direkt efter vädret på morgonkvisten, men blir tveksamma då vädergubbarna spår 7 Beaufort (14-17 m/s) under eftermiddagen. I och för sig inte rakt emot, men eftersom de lovar avtagande till 4 Beaufort nästa dag beslutar vi efter viss tvekan att stanna en dag till. Nordsjön vid Frisiska öarna är ju inte så skoj i friskare vindar. Detta blir tyvärr ett felbeslut. Inte sjutton blåste det någon kuling den dagen. Faktum var att det inte blåste ett enda dugg. Däremot ändrar de prognosen under eftermiddagen och vi får hård kuling i en vecka i stället. Sällan har väl den meteorologiska vetenskapen blivit så bespottad och förbannad som under dessa dagar på Borkum!

När man lever seglarliv finns det få saker som är så frustrerande som att fatta denna typ av ”felbeslut”, då man stannar i hamn inför en väntad kuling och ingenting händer, och man i stället blir inblåst i en vecka dagen efter. Hade vi gått till Cuxhaven under tisdagen hade vi gott och väl hunnit i hamn innan det började blåsa och sedan kunnat ta oss vidare i Kielkanalen eftersom det ju där inte spelar någon roll vad det blåser. Nu blir vi istället sinkade en hel vecka och tvingas (för njuttifjuttonde gången denna resa) att revidera våra resplaner. Nej, det blir nog inte tid till att gå genom Lilla Bält, besöka Köpenhamn och ta oss runt Skånekusten via Sundet. Onsdagen blev en svart dag, då vi resignerat kurade i kojen med en god bok. Trots våra böner till vädergudarna fick vi finna oss i att sitta här och glo fram till nästa måndag, den 19 september.

Ja, det finns ju begränsade möjligheter att roa sig på denna ö i regn och kuling. Vi läser och snickrar på hemsidan. När det är lite uppehåll promenerar vi, åker in till stan för att kolla vädret på Internet och för att Gunnar ska kunna kolla läget på jobbmarknaden och mejla alla gamla kontakter för att skaka fram någon form av försörjning när vi kommer hem. Faktum är att han här lyckas få ett intressant erbjudande, vilket ju onekligen känns bra. Det var i alla fall ett ljus i mörkret under vår fångenskap på Borkum.

(Vad Sanna glömmer bort i sin dysterhetsbeskrivning av vårt öde på Borkum är att vi faktiskt firade vår 5-e bröllopsdag här. Så på kvällen den 16 september snyggar vi till oss och stolpar hand i hand iväg till den lokala hamnrestaurangen där vi avnjöt en riktigt hygglig middag bestående av krabbcocktail till förrätt och grillad bergtunga som huvudrätt. Gunnars anm.)