Så kastar vi äntligen loss efter nästan en hel vecka på Jersey. För att få maximal medström under överfarten och slippa angöra den grundfyllda Bretonska kusten i mörker kastar vi loss vid midnatt och stävar ut i ett kolmörker man sällan ser hemma. Vinden är som vanligt, när det inte blåser kuling – obefintlig.
Natten är trots, eller kanske tack vare, det totala mörkret, mycket vacker. Det är extremt klart och ingen måne och himlen är beströdd med oändligt många stjärnor. Bakom horisonten ser vi de imponerande ljuskäglorna kastas runt från de stora fyrarna som varnar för de farliga grundområdena Minqiuers och Roches Douvres. Förutom lanternorna från ett och annat fartyg ser vi också Auroras akterlanterna framför oss, de gick ut någon timme före oss. Framåt småtimmarna passerar vi dem och hälsar med att blinka med däcksljuset.
Det är svårt att hålla sig vaken när inget finns att göra förutom att hålla utkik genom att spana horisonten runt varje kvart eller så. Autopiloten styr på spikrak kurs och motorns brummande och dyningens vaggande är sövande, vi sover i skift ett par timmar åt gången.
I gryningen, som här nere är kort och snabbt övergår till dag, angör vi de dramatiska, röda granitklipporna och skären som omger Bretagnes kust.
I långsam fart, innan vi är helt säkra på att vi identifierat alla sjömärken, går vi in bland dramatiska klippgrund och skär mot floden Trieuxs mynning och följer sedan med tidvattnet upp mot den lilla byn Lezardrieux där vi inte utan problem förtöjer vid en fritt förankrad pontonbrygga. Strömmen, som vid det här laget är 2 knop eller mer, gör förtöjningen knepig, strömmen vill hela tiden föra oss ut från bryggan och när vi till sist fått en lina fastlagd måste vi dra oss på plats med hjälp av ankarspelet.
Eftersom vi räknar med att bli kvar här några dagar, dels för att vänta in min svåger Olle, dels för att vänta ut blåsigt väder flyttar vi oss vid högvattnet in till marinan. Där slipper vi ta jollen till land, och får också tillgång till el och vatten.
Lezardrieux visar sig vara en ganska trist håla. Liten by med det allra nödvändigaste, men inget mer och omgivningarna är inte särskilt upphetsande. Jag tar tillfället i akt och passar på att bli förkyld och Sanna roar sig med att åka buss till Paimpol tillsammans med norrmännen.
När förkylningen är botad och omgivningarna är utforskade är det fortfarande tre dagar kvar till Olles ankomst och det blåser ganska hårt och skall så fortsätta. Vi börjar bli uttråkade. Dessutom smyger sig en krypande Biscaya-noja på oss.
