Vädret var fortfarande ostadigt, och vi kunde snart räkna med ökande vind. Så efter att ha samrått med den engelske hamnkaptenen och kollat väderprognoserna beslutade vi oss för att fortsätta till Cascais, utanför Lissabon nästa dag, innan vädret skulle försämras.
Samtidigt med Budlup kom vi iväg först vid lunchtid och hade fin gång innanför klippöarna Ilha da Berlenga och Os Farilhoes. Vi anlöpte Cascais vid 23-tiden på kvällen i totalmörker och vind som ökat till 12-13 m/s. Vi blev anvisade en tillfällig förtöjningsplats av marinans ”dockmaster” för oss och Budlup som väntades in en timme senare. När Budlup förtöjt kunde man ana en ganska låg stämning ombord. Monica hade mest varit sjösjuk hela tiden och kräkts i den tidvis ganska höga dyningen. Dessutom hade hon redan tidigare uttryckt en motvilja för nattsegling. De saknade detaljerade sjökort över Cascais angöring och blev ”lotsade” in av oss över VHF-radion. Slutligen när Hans hade envisats med att ta en röd babordsboj om styrbord, mot både Monicas bättre vetande och mitt frenetiska hojtande över radion - dock lyckligtvis utan grundkänning - kunde man ana att deras (eller snarare Hans) ambitioner att segla till Brasilien hade fått sig en törn. Men som det senare skulle visa sig, schweiziska män är inte särskilt benägna att ta någon större hänsyn till kvinnors klagan... Cascais, som ligger bredvid den kända badorten Estoril, där mången jet-setare och kunglighet i exil lär ha tillbringat glada dagar, ligger en halvtimmes tågresa från Lissabon. Orten var ganska trevlig, med många restauranger, affärer, cafeér och en tjusig palmkantad strandpromenad. Marinan är en stor, imponerande historia med flott reception, massor med uniformerad personal och automatiska grindar till varje ponton. Hela anläggningen andades extremt höga hamnavgifter, men nu under lågsäsong var de om inte låga, i alla fall överkomliga, knappt 18 euro/natt. Om några dagar skulle svärmor Viveka med sin Ralf anlända och efter att ha förhört oss om marinorna närmare Lissabons centrum beslutade vi oss för att stanna där vi var. Närmare Lissabon var marinorna både dyrare och bullrigare, låg i tristare miljöer och krävde ändå att man tog tåg eller buss till stadens centrum.
Så när vi beslutat oss för att stanna ”checkade” vi in ordentligt. Denna procedur gav intrycket av att vara en slags bisarr kombination av sovjetisk gränspassage och ett besök på banken.
I marinans flotta, marmorklädda reception togs vi emot av ett fruntimmer, som fotokopierade våra pass, båtens registreringsbevis och försäkringsbrev. Hon gav ut passerkort mot en deposition, knappade in i alla tänkbara uppgifter om oss, båten och dess utrustning i sin dator och producerade slutligen en imponerande mängd papper i olika färger ur sin printer. Slutligen försågs vi med en bunt häftade röda dokument och en bunt häftade blåa dokument. Med dessa uppmanades vi att i turordning gå till två dörrar längre bort i lokalen, bakom den första skulle vi lämna de röda dokumenten, bakom den andra de blå.
Bakom dörr nummer ett huserade en glad och pratsam kvinna i den portugisiska tullens stiliga uniform. Hon reste sig, skakade hand och tog hand om de röda papperen. Hon tipsade oss glatt om diverse sevärdheter, önskade oss en trevlig vistelse och tackade sedan för sig.
Lätt upprymd av det trevliga mottagandet av kvinnan med de röda papperen stövlade vi glatt in genom dörr nummer två där en man satt bakom en disk. Jag hälsade honom med ett hurtigt:
”So you must be the man for the blue papers!”
Vi möttes av ett uttryckslöst stenansikte som krönte en uniform på vilken ett emblem sade “Brigada Fiscal”. Utan att hälsa tog han buttert emot de blå papperen och studerade dem länge och väl. Sedan tog han fram ny blankett och en penna. Med monoton och besk röst började han ställa frågor och begära att se skeppspapperen samtidigt som han noggrant fyllde i blanketten. Det var exakt samma ändlösa uppgifter om passnummer, försäkringsnummer, båtens färg, motorfabrikat, antal kojplatser, radiosändare etc. etc. som redan fanns i marinans dator, och dessutom redan var inskrivna i de blå papperen han nyss fått!
Om detta var en hämnd för min frivola hälsning, eller bara en normal yttring av portugisisk byråkrati återstår att utröna!
Nu skulle vi ligga platt i några dagar och invänta Svärmor Viveka och Ralf. Tiden utnyttjade vi till att göra en ordentlig och grundlig städning av båten, både ut- och invändigt. Dessutom umgicks vi en hel del med Aurora, Philos och Budlup. Vi gjorde bland annat en krogrunda, som i denna globaliserade värld märkligt nog slutade på O´Neils – en irländsk pub, komplett med en äkta irisk ”bar-maid” där vi sänkte en mängd Guiness. En annan dag for vi ut hela gänget, förutom Aurora som redan kastat loss söderut mot Algarve, till Belem, där grabbarna gick på Lissabons imponerande sjöhistoriska museum medan tjejerna kollade in gamla klosterträdgårdar och annan tjejig soft-seeing.
