Gunnar botar hysteriskt anfall med whisky. 30/5.
Plötsligt, nästan utan förvarning ser vi en liten å-liknande öppning bland träden på Saônes västra bank och vi inser nästan för sent att här skall vi in! Vi tvingas lägga in backen och bromsa upp båten för att kunna gira tvärt nog och komma in i den smala öppningen. Plötsligt är kanalbankarna bara ett par meter bort och lodet visar 2 meter. Här börjar Canal de la Marne a la Saône, den första delsträckan i Marnes kanalsystem som 473 km och 147 slussar senare slutar i Paris och Seine. En sträcka som är det bokstavliga nålsögat på denna resa!
Nu förstår vi alla dem vi hittills mött i kanalerna och som frågat om vi verkligen skall igenom Frankrike i den här båten!
Efter ett par hundra meter i vad som känns som en alldeles osannolikt smal kanal kommer vi så fram till första slussen. Framför oss spärras kanalen av gamla, höga mossbeväxta stenmurar. I murarnas mitt skymtar slussportarna i mörkret bakom en rostig gångbro. Vi saktar in, osäkra på vad vi skall göra. Vi ser inte en människa, men ett hus skymtar bakom träden ovanför slussen. Vi har inte funnit någon information om hur slussningarna går till och i kanalkartan står inget. Inget sägs heller om VHF-anrop eller ljudsignaler och inga trafikljus syns heller. Längs kanalbankarna finns inte en antydan till kaj eller brygga, men jag styr ändå närmare kanalkanten. Men med två meter kvar till banken blir djupet snabbt under 1,8 m och kölen går in i dyn, så att sätta iland Sanna för att gå upp till slussen och kolla läget är omöjligt. Så vi avvaktar och ligger och driver en stund.
Men det dröjer inte länge innan vi ser hur vattnet börjar strömma och virvla nedanför slussen, vilket måste innebära att den töms på vatten. Och efter ytterligare en stund, utan att vi ännu sett eller hört en människa, går portarna upp och ett smalt, svart och fuktdrypande hål öppnar sig. Vi kan inte göra annat än att dra slutsatsen att detta måste betyda att vi kan gå in för att slussa. Sakta, sakta kör vi in. Det är smalt, väldigt smalt. Utanför fenderplankan har vi bara ungefär 30 cm till godo och vi har ännu ingen aning om hur vi skall komma iland för att fästa våra linor. Väl inne i slussen ser vi en slemmig och slipprig stege som leder upp för de fyra meter höga väggarna och Sanna kan klättra upp och lägga fast linorna. Jag blir kvar ensam där nere och spänner upp tamparna. Bakom mig stängs portarna. Fortfarande har jag inte sett en människa och Sanna har försvunnit utom synhåll. Jag gör mig redo för att vattnet skall släppas på, är beredd att vincha snabbt och hårt för att hålla Eilean på plats. Så börjar det skumma, virvla och spruta vid de främre portarna och vattnet stiger snabbt i slussen. Jag har inga problem att hålla Eilean på plats och kan i lugn takt vincha hem förlinan vartefter vattnet stiger. Och snart kommer mitt huvud upp ovanför kanten och jag kan blicka ut över världen. Jag ser för första gången att det faktiskt finns en slussvakt, en kvinna i 30-årsåldern som iklädd flytväst springer som en skållad råtta mellan slussens olika kontroller, in i slussvaktshuset, ut till slussen igen, tillbaks till huset, hela tiden i full galopp. Hon verkar rent ut sagt speedad – här längst bort på franska vischan! Slutligen kommer hon utspringande ur huset med några papper i näven som hon räcker över till Sanna, rusar bort och öppnar de övre slussportarna – och vi har klarat den första slussen. Då drabbas jag nästan av ett sammanbrott!
Jag inser nämligen att vattnet stigit så högt i kammaren att det bara finns någon centimeter kaj kvar ovan vattenytan. Dels hänger våra fenderplankor alldeles för högt för att vara till någon nytta, dels har jag inte en möjlighet att stå vid ratten och se hur nära kajkanten av sten båten egentligen är. Så när jag kör ut Eilean från den fyllda slussen kan jag bara se kajen vid aktern på båten och därmed försöka gissa hur nära hon är midskepps där hon är som bredast. Jag var beredd att höra skrapljudet av glasfiber mot sten vilket ögonblick som helst. Men allt gick bra och vi gled ut i kanalen utan en skråma. Jag inser att så här skulle det vara i ytterligare 146 slussar, ibland med hård sidvind och tanken på detta och hur vi skall kunna klara ett möte med de pråmar i denna dikesliknande vattenled fick mig nästan att bryta ihop. Vad i helvete skulle vi in här bland dy, grodor och pråmar att göra?!! Med en båt som är alldeles för stor, bred och djup och som hör hemma på haven! Medan jag stod bakom ratten och svor och förbannade idén att gå kanalvägen genom Frankrike stod Sanna och såg olycklig ut. Hon tyckte ju att det hade gått bra. Under tiden sprang (undrar om hon ens kan gå?) den hetsiga slussvakten förbi oss till nästa sluss som bara låg ett hundratal meter bort och när vi i sakta mak närmade oss den gled portarna upp.
Den här slussen gick också bra, och vi blev tipsade om att precis ovanför slussen fanns en kaj där vi kunde ligga för natten. Att stoppa för natten kändes bra, dels var det rätt sent på dagen, dels var vi i stort behov att justera fendrar och fenderplankor för de låga kajkanterna, och slutligen, men inte minst, undertecknad var i stort behov av en jätte-whisky för sina nerver!
Så vi förtöjde utan problem vid en kaj där ett par motorbåtar redan lagt sig för natten och kunde sammanfatta läget. Sanna var optimistisk, och tyckte att det här går ju fint. Jag var dock min vana trogen pessimistisk och tyckte att två problemfria slussar betyder ingenting! I nästa sluss kommer vi repa friborden, sedan kommer vi möta en pråm som repar sönder andra sidan, pressar oss på grund så att vi skadar rodret och skalar av alla blad från propellern! Jag ville till havet! Det här var inget kul!
Jag blir mycket bekymrad över Gunnars vånda och hans totalpessimistiska syn på vår kanalfärd. Jag misstänkte att han skulle drabbas av en liknande depression jag drabbades av efter Biscaya. Alla Gunnars djupa kunskaper om båt och hav sattes liksom ur spel här och jag kan tänka mig att hans skepparidentitet kom i gungning. Dessutom avskyr han att inte vara superproffs på det han håller på med, kontrollfreak som han är. Just då uppskattades dock inte mitt välmenande psykologiserande av hans negativa reaktion... Som tur är varar inte denna svartsyn så länge och det blir inget av med depressionen. (Sannas anm.)
Mitt under diskussionen kommer det dessutom en pråm tuffande från andra hållet. Trots att vi ligger vid kaj i en bredare kanaldel är det inte särskilt mycket till godo när den passerar oss, skjutande en massa vatten framför sig och lämnar en massa uppvirvlad dy bakom sig. Hur kan något så litet som 38 x 5 meter se så gigantiskt ut? Jo, för att kanalen är alldeles för liten förstås!
Nåja, en whisky senare, och efter att ha justerat fendrar och plankor till att gå ner en bit under vattenlinjen och hängt några bilddäck på strategiska ställen kändes det bättre. Kanske skulle det gå ändå. Och båtar går ju att spackla och lackera fina igen.