... bland Camargues rosa flamingos och vilda hästar. 9/5 – 12/5.
Med masterna nere kunde vi gå igenom broarna i Sète och förtöja på ”insidan” av staden. Nu var det dags att skaffa oss en ”Vignette”, kvittot på att vi betalat kanalavgifterna. Fransmännen tillämpar ett system där båten yta (längd x bredd) och tiden man avser att vistas i kanalerna är avgörande för avgiftens storlek. Vi löste en 4-månaders vignette som för Eileans 53 kvm kostade 290 Euro och gav oss rätten att under 4 månader fara kors och tvärs i hela Frankrikes stora kanalsystem med 1000-tals slussar hur mycket vi ville. Ganska billigt måste man säga – jämför med Göta Kanal där en resa i en riktning Mem – Sjötorp kostar nästan det dubbla. Biljetten löstes på samma VNF-kontor där vi tidigare frågat om framkomligheten och vi blev litet snopna när damen gav oss en liten självhäftande lapp att fästa på båten och inget mer. Vi hade hoppats på att få svar på en mängd frågor här, då VNF´s hemsida är mer än lovligt summariskt och de få länkar som är på engelska är helt döda. Men icke. Damen är administrativ, vet inget om kanalerna och har ingen information. Inte en enda broschyr, tips eller annan trycksak om vare sig hur slussar fungerar, eller om kanalernas öppettider, förtöjningsplatser och annat matnyttigt. Här fick vi en första erfarenhet av något som skulle genomsyra hela resan genom Frankrike – bristen på information. Eller när information fanns – bristen på korrekt information.
Så, efter ytterligare en dag vid kajen i Sète, där vi finjusterade surrningen av riggen, bunkrade och skaffade nödvändiga flodkartor kastade vi loss och gick in i den första av de franska kanalerna – Canal du Rhône á Sète.
Canal du Rhône á Séte som är den ostligaste delsträckan av Canal du Midi som förbinder Medelhavet med Atlanten är en bra mjukstart för oss kanal-ovana. Med sin ringa kommersiella trafik och generösa mått som tillåter hela 2,20 m djupgående och med endast en enda sluss på 120 x 8 meter kan vi i lugn och ro justera fendrarna, få koll på hur yrkestrafiken beter sig och lära känna kanalernas utformning – hur brant bankarna sluttar och hur nära kanten man kan gå vid möte m.m.
Den här kanalen har inga slussar när man går in i den från Medelhavet via Séte. Den löper egentligen mest som en muddrad och stenkantad ränna genom de salta innanhaven och strandängarna som utgör landskapet runt Rhône-deltat och i Camargue. Vi stannar över natten i den lilla sömniga staden Frontignan och går sedan vidare i det flacka landskapet där rosa flamingos vadar i det grunda vattnet, de berömda vildhästarna betar på kanalbankarna i sällskap med hägrar och de vackert mångfärgade biätarna.
Vi ser inte mycket trafik, endast ett par pråmsläp som vi utan problem kan köra om och en och annan motorbåt, mest hyrbåtar. Den andra natten tillbringar vi vid en liten träbrygga inte långt från slussen vid St. Gilles där kanalen tar slut och ansluter till Petit Rhône, en av Rhônes många armar. Vid denna öde förtöjningsplats märkte vi för första gången att vi kommit in i ett annat sorts landskap än det vi sett det sista halvåret. Borta är den brända marken och dammet, palmerna och kaktusarna. Istället har vi tät lövträdsvegetation och frodigt grönt ängsgräs och blommor vi känner igen hemifrån. Vi ser änder och svanar och i strandvegetationen kväker grodorna. Bortsett från att vi inte ser vare sig björkar eller barrträd känns det för första gången på väldigt länge som om vi skulle kunna vara hemma! Det är inte utan att vi saknat den frodiga grönskan!
Vilken glädje att se gräs, vilda träd och blommor under vår resa runt, speciellt efter torkan i Portugal och Spanien, som snuvat oss på mycket av vårblommorna. Vi njuter otroligt av sus i trädkronor och att vandra i saftigt, mjukt och grönt gräs. Jag kan sitta i timmar och bara titta på försommargrönskan när vi tuffar förbi skogarna som kantar Petit Rhône och som blir mer påtaglig när vi kommer till egentliga Rhône och ju längre in i landet vi kommer. Så många nyanser av grönt! Det är fantastiskt!
Jag känner starkt att det också bor en jordmänniska i mig och att jag inte skulle kunna vara utan detta någon längre tid. (Sannas anm.)
I och med att vi nästa dag passerar vår första sluss vid St. Gilles, lämnar vi saltvattnet och kommer in sötvatten, där vi flyter några centimeter djupare. Slussen i St. Gilles var en odramatisk historia med en stighöjd på under en meter och helt utan turbulens. Den kändes litet som Hammarbyslussen.
I mulet väder, där några regndroppar ibland faller går vi hela dagen i Petit Rhône som trädomgärdad sakta flyter genom ett i stort sett öde landskap. Vi möter bara någon enstaka pråm eller motorbåt och ser en och annan metare vid flodkanten. Ibland hör vi någon traktor brumma osynligt på något avlägset fält bakom träden. Floden är 70-80 m bred och hyggligt djup, sällan under 4 meter och när djuprännan inte ligger i mitten är den väl utmärkt med rödvita eller grönvita pålar och en eller annan flytande gren eller stock utgör egentligen det enda skälet till uppsikt framåt. Men framåt sen-eftermiddagen börjar skogen att glesna runt Petit Rhône och snart möter vi ett mycket vidare och öppnare vatten – den mäktiga Rhône.
Vi passerar en stor vägskylt som på bästa landsvägsvis talar om hur man skall ”köra” och är ute på Rhône!
Vi viker av mot söder, eller snarare höger, och går en kort sträcka nedströms till den vackra, gamla staden Arles där vi förtöjer vid en pontonbrygga bland flera motorbåtar och danska ”Jenny”, en Finnsailer motorseglare. Trots att regnet hänger i luften tar vi paraplyerna och beger oss in i Arles, som efter Spaniens och Portugals vitkalkade bebyggelse ser så ovan ut, byggd av grå sten. Staden ger ett mäktigt intryck där grå katedraler och medelstidshus sticker upp bakom kanalbankens höga kajer och murverk. Hela eftermiddagen promenerar vi runt bland välbevarade romerska lämningar och medeltida byggnader. Trots sina gamla byggnader är Arles en levande stad, här bor folk i de gamla stenhusen, bilar far fram på kullerstensgränderna precis som romarnas kärror gjorde en gång i tiden.
Nästa dag skiner solen, men det är blåsigt från syd och inte särskilt varmt. Vi samtalar en stund med ett par nyanlända engelsmän innan vi kastar loss. De har kommit ner via kanalerna i en segelbåt med 1,80 meters djupgående, samma väg vi tänker gå. Vi får en del råd och får bekräftat det vi misstänkt, det är inte problemfritt att sticka så djupt, framför allt vid möten med pråmar i de smalare kanaldelarna.