7/4 – 9/4
Men nu började det närma sig dagen då Matros Ulf Rabe skulle mönstra på i Torrevieja och väderprognoserna talade om kommande hårda vindar så vi kastade loss och seglade norrut för att inte riskera att bli inblåsta. Seglade förresten, det började bra med en god halvvind, som vred emot och dog ut... Så det blev motorgång igen.
Torrevieja är en stor hamn, åtminstone till ytan och det går utmärkt att ankra där. Så i två dagar låg vi för ankar rakt under en lågtryckspassage i regnskurar med hårda, byiga vindar, upp mot 20 m/s som vred varvet runt. Skönt med ett ankare som går att lita på!
Den tredje dagen hade vinden börjat avta, och vi tyckte att vi borde ta oss in till marinan för att få el och vatten så att vi kunde städa ur båten innan Ulf anlände. Så vi tog jollen och for iland till marinans kontor för att få en plats. Redan från vår ankringsplats såg vi många lediga platser. Trodde vi.
För här drabbades vi av den alltför vanliga spanska Medelhavsnjuggheten. Inte fanns det några ordinarie platser på 15 x 5 meter lediga, den storlek Eilean ”drar” enligt iberisk marinanomenklatur. Att det fanns ett halvdussin tomma platser längs med pirhuvudena spelade ingen roll. De platserna är inte ”ordinarie”. Inte heller var man intresserad att hyra ut någon av de dussintals lediga 25-metersplatserna till ett 15-meterspris. Nähä, dem skulle man minsann ha 55 euro/natten för. Vilket hade varit begripligt om det varit högsäsong och det lurat en flock penningstinna 25-metersyachter bakom horisonten. Men nu var det lågsäsong, och de enda som kom och gick i Torrevieja var vi och någon engelsk långseglare. Men den spanska osmidigheten segrade, och marinan miste en kund.
Istället fick vi turligt nog en plats i den närbelägna och mycket exklusiva Real Club Nautico. Förvånansvärt var, de debiterade oss bara marginellt mer än marinan skulle ha gjort! Vi betalade ”endast” 25 euro/natten trots extrem-posh reception i mahogny och mässing, funktionärer med revärer på den kortärmade vita skjortan och gigantiskt oljemålning i guldram av kung Carlos. Dessutom hade de vänligheten att ge oss den enda lediga platsen för 15 x 5-meterspris, trots att platsen var ägnad för 30-metersyachter och vi fann oss guppandes som en liten jolle mellan två enorma 80-fots yachter. Vår stormasttopp nådde upp till undre spridaren på var ena granne...
Så, sett ur spanskt marinaperspektiv kan man säga: Heder åt Real Club Nautico Torrevieja!
Men själva orten Torrevieja... Vad kan man säga mer än att den är en turisthåla och inget annat. På gatorna hörs mest engelska, tyska eller svenska, restaurangerna ståtar med menyer på flera språk och maträtter som sill & nubbe, yorkshirepudding eller eisbein. Viva España por favor! En lämplig sammanfattning av Torrevieja lyder som; skitfult & aptrist. Punkt.
Kommentare