... i lynnigt Medelhavsväder lämnar vi oväntat hastigt Spanien. 30/1 – 2/5.
Så var det slutligen dags att lämna Barcelona, denna fantastiska och knasiga stad som har så mycket att erbjuda. På valborgsmässoaftons morgon kastar vi loss, i strålande sol och till en början svag vind. Som vanligt blir vindarna litet som de vill, och tvärt emot prognoserna så får som så ofta en ökande vind mot eftermiddagen och vi kan segla i en frisk till hård slör för bara genua och mesan. Vårt mål är Palamos, en ort med ankringsmöjligheter bakom en skyddande hamnpir och med möjligheter till att bunkra diesel.
När vi kommer fram vid 18-tiden har vinden ökat till upp emot 15 m/s och vi inser att ankringsmöjligheterna är dåliga med den rådande vindriktningen och efter att ha tagit ner seglen går vi istället in den kommersiella hamnen i Palamos för att undersöka möjligheterna att förtöja. Palamos marina, som ligger litet ett stycke bort kommer inte i fråga, den hör till de dyrare (41 Euro lågsäsong/82 Euro högsäsong, och vi misstänker att högsäsongen redan börjat) i denna redan vansinnigt dyra region. Lyckligtvis finner vi ett stycke ledig kaj bredvid ett varv där ingen verkar bry sig, och vi förtöjer för natten.
Nästa morgon kastar vi loss direkt efter frukost och ger oss iväg in till marinan där det finns en bunkringstation för diesel. Trots att det är söndag, tidig morgon, första maj och allt är stationen öppen och vi kan fylla tankarna till bredden. Sedan blir den vanliga seglingen i dessa trakter, motorgång till en början, sedan en allt hårdare slör/läns i de ökande sydliga vindarna. Prognosen sade växlande 2-3 B (2-5 m/s) men mot kvällen, när vi anlöpte hamn var vinden SSE 6-7 B (13-15 m/s).
Vädergubbarna hotade med en mistral i antågande om några dygn, så vi utnyttjade den goda farten och struntade i att gå in i Rosas, vår tänkta sista spanska hamn. Mistralen är en NV-vind som pressats ihop mellan Pyreneérna och Alperna och blivit hård. Vanligen blåser mistralen mellan 15-20 m/s och ibland ända upp till stormstyrka och den kan hålla i sig upp till en vecka. Så, för att inte riskera att bli inblåsta innan vi nått Sète och kanalerna fortsatte vi förbi gränsen och gick in i franska Port Vendres där vi helt fräckt förtöjde vid en industrikaj istället för den dyra marinan. Knappt hade vi förtöjt innan det kom en bil med en man från hamnkontoret och stannade vid oss. Nu var det kört, vi blir ivägkörda till marinan trodde vi! Men icke. Hamnkaptenen varnade bara oss för att vi skulle bli tidigt väckta, redan vid 6-tiden nästa dag, då kajen skulle användas av ett fartyg som lossar frukt. Så istället föreslog han att vi skulle flytta till en annan kaj där vi kunde ligga i fred. Tacksamma flyttade vi Eilean, och gick sedan ut för att kolla in staden. Det var rätt trevligt att byta ut den spanska miljön mot en fransk som omväxling. Bort med de vitkalkade husen och in med pastellfärgade. Bort med de trista, skräpiga och torra spanska planteringarna och in med fransk blomprakt. Väldigt annorlunda, trots att gränsen bara ligger någon mil bort.
Vi firade med att gå på en liten restaurang, där man på sedvanligt franskt manér erbjuds olika färdiga menyer i olika prisklasser. Dessa brukar vara prisvärda, om man är hungrig och vill äta ordentligt. Skillnad var det på maten också, men i varje fall jag låter det stanna därvidlag och avstår från att värdera de olika köken. Klart är att fransmännen serverar maten med större finess och estetik. Men godare? Tja, inte helt självklart, utom möjligen när det gäller kött. Där är inte spanjorerna några stjärnor. En sak är däremot klart, att hitta hyggligt goda viner i riktigt låg prisklass (< 3.50 €) är betydligt svårare i Frankrike än i Spanien.
Nästa morgon vaknade vi tidigt, redan klockan sex, av ett otroligt oväsen, dunkande fartygsmaskiner och vispande propellrar! När vi tittar ut genom fönstret ovanför kojen håller ett stort, vitt fraktfartyg på att vända i den lilla hamnen. Med hjälp av en bogserbåt och skummande propellrar ligger snart fartyget vid kaj och börjar lossa enorma mängder av frukt. På kajen är det fullt med franska och spanska långtradare och små gaffeltruckar i mängder ilar som myror med sin last av fruktlådor. Port Vendres måste vara en centralort för just frukthanteringen i regionen. Vi somnar snart om och efter en frukost vid en anständigare tidpunkt ger vi oss iväg i gråmulet väder och måttliga sydvindar som snart ökar. Den här gången var däremot prognoserna mer förankrade i verkligheten, man talade om S 4-6 B. Efter ett par timmar hade vinden ökat till i storleksordningen 20 m/s och under revad mesan och hårt inrullad genua beslutar vi oss för att gå in i närmaste hamn istället för att fortsätta till Port la Nouvelle 40 sjömil längre bort. Men det lynniga medelhavsvädret överraskar igen! Efter någon timme, när vi har mindre än en sjömil kvar till närmsta hamn dör vinden helt. På bara några minuter minskar den från 20 m/s till absolut ingenting! Och vi ligger och rullar med slående segel i sjögången.
Först vet vi inte vad vi skall göra. Är detta lugnet före den verkliga stormen, eller skall vinden vrida, eller...? Så vi beslutar oss för att sitta still i båten och göra ingenting. Vi känner oss litet löjliga när vi bottenrevade sakta driver norrut i de svaga kårar som finns och avvaktar för att se vad som kommer att hända. Men så småningom stabiliserar sig vinden igen, och med en anständig styrka, vi slår tveksamt ut reven och seglar vidare.
Dagen bjuder inte på några fler överraskningar och i allt gråare väder går vi in i den fula och smutsiga hamnen Port la Nouvelle. Nouvelle är en industrihamn som har förbindelser västerut med Canal Midi och österut med Rhône, men tyvärr med väldigt många slussar och oklart djup. Så även om tanken slagit oss så tror vi inte att det är så klokt att försöka gå in i kanalerna här, utan vi hittar en liten brygga att övernatta vid i ortens lilla oansenliga båtklubb. Enda servicen är en närbelägen mataffär och i övrigt bjuder orten bara på ett långsamt ökande gråtrist regn. Men i gengäld bryr sig ingen om oss och vi ligger gratis.