Så kom också vi att tillbringa fler än önskat antal dagar i denna välordnade och trygga hamn. Staden har sina trevliga sidor, men det räcker mer än väl med ett par dagar. Det började bra med strålande sol när vi kom från Brunsbüttel. Vi hälsades välkomna av en liten säl som dök upp vid båten och efter lite mat gick alla (utom jag, som vaktade tvättmaskinen) till ”stranden” för att bada för andra gången denna resa. På eftermiddagen kom dock regnet och blåsten igen. Det var bara att sitta snällt och vänta på bättre väder. Rätt molokna fick vi inse att Skottland nu definitivt var en omöjlighet om vi ska hinna över Biscaya innan augusti är slut. Med tunga hjärtan packade vi undan alla sjökort, seglings- och hamnbeskrivningar över detta land, som ju egentligen var själva ursprunget till denna resa. Allt går inte som planerat, speciellt inte till sjöss. Regnet fortsatte att ösa ner, sälen visade sig inte efter att ungarna åkt och Gunnar och jag satt och glodde på varandra och förundrades över tomheten och tystnaden i båten. Vi väntade och väntade. Bara elände i väderrapporterna. 12 – 16 m/s rakt i näsan och hög sjö ville vi inte ge oss ut i. Vi var dock i gott sällskap, en eskader från Kryssarklubbens Västkustkrets (14 båtar) kom in ett par dagar efter oss. Märkligt att se så många svenska flaggor i hamn. Vi roade oss med att promenera på staden, titta på hamnen, handla god tysk mat – skinka, leberwürst, korvar, gurkor och det goda tyska brödet - när det inte öste ner - och läsa, pyssla och meka i båten.
