Bilbao, vars stora hamn bjuder på två marinor, såg inte särskilt attraktivt ut från havet. Stora hamnanläggningar, trist bebyggelse med grå hyreskaserner och skitigt vatten.
Enligt seglingsbeskrivningarna skulle den ena marinan vara den dyraste i Spanien, så vi valde den andra, som dessutom låg närmare staden. Billigare eller inte, hamnavgiften hamnade på 32 euro, dessutom tillkommer 3 euro om man vill ha vatten och ytterligare 3 euro för el!
Dessutom drevs marinan av en typisk spansk ’Club Real Nautico’ vilket vi snart blev varse var något helt annat än vad vi vanligtvis förknippar med båtklubbar.
Spanska båtklubbar är snarare en samlingsplats för samhällets toppar, och många s.k. ’Yacht Clubs’ har inget annat än namnet gemensamt med någon form av sjö- och båtliv. Här träffas samhällets elit och diskuterar affärer och knyter lukrativa kontakter i klubbens barer och restauranger. Om man seglar, äger båt eller inte, är oväsentligt, kanske inte ens en fördel, avgörandet för ett beviljat medlemsskap ligger i enbart i ens sociala position. Som seglande gäst är man ofta inte välkommen, och blir man insläppt är det dress-code som gäller. Man får inte vara klädd i sjökläder eller shorts på klubbens område, och barn är uttryckligen inte accepterade. I marinan vid Los Arenas såg vi för första gången hur unga kvinnor klädda i ”maid-uniform” kommer ner med vattenslang och skurborstar och tvättar av båten, bunkrar den med mat och dryck innan ägaren anländer. Sedan kommer unga män ner och hjälper ägaren med tamparna när han, oftast tillsammans med något blonderat och högklackat, kastar loss för en dagstur.
Sanna och jag umgås numera allvarligt med tanken att imponera på våra kompisar på Hundudden genom att anlita en eller två polskor, som klädda i korta svarta kjolar och stärkta förkläden tvättar Eileans däck innan vi anländer till helgens (brygg-?) seglatser.
Så även om marinan i Bilbao trots allt tar emot gästande båtar, så kände vi oss inte särskilt välkomna. Surmulet tog man snabbt betalt, och när man bad om information om olika faciliteter och själva staden möttes man av en axelryckning, istället fick man en tryckt information om hur man förväntades uppträda och klä sig på klubbens område!
Men vi lät oss inte nedslås, även om undertecknad i vanlig ordning svor och muttrade en stund om ’jävla marina-ocker’ i allmänhet och snobbiga ”segelklubbar” som bannlyser sjökläder i synnerhet.