Slutligen, på eftermiddagen den 3 april, skulle vi kasta loss. Vädret verkade lovande för en nattsegling till Cartagena en sträcka som vi räknade med skulle ta minst 20 timmar.
Efter en lunch på staden packade vi i ordning båten, sjöstuvade och fyllde på vatten. Sanna stod på kajen och vek ihop våra cyklar och jag var på ett kort besök på vår toalett när jag hörde ett mystiskt ljud. Det lät som en dov duns, eller smäll, som på något sätt kom underifrån, upp genom vattnet. Jag hann inte mer än börja reflektera över vad det kunde vara innan jag hörde Sanna skrika något obegripligt från kajen. Röstläget var däremot sådant att det inte rådde någon tveksamhet om att nu var det allvar, och med öppen gylf rusade jag upp på däck.
Så fort jag visat mig ropade Sanna åt mig att jag skulle hämta eldsläckare, och innan jag ens registrerat vad som hänt vände jag ner igen och ryckte åt mig två eldsläckare som jag langade iland till henne!
Då såg jag hur det kom brandrök ur nedgångsluckan från den engelska vinterliggande båten som låg bortom vår närmaste granne, och hur den gamle mannen som bodde ombord stapplade i land med ansikte, armar och händer svedda av eld!
Sanna hjälpte den gamle mannen och flera människor kom springande för att hjälpa till och jag rusade ombord på den engelska båten med eldsläckare, orolig för att branden skulle få fäste, vilket kunde vara förödande i den trånga marinan.
Det hela var ganska otäckt, då båten var helt rökfylld inuti, och utifrån var det omöjligt att se var någonstans det brann. Att tömma brandsläckaren på måfå genom nedgångsluckan var meningslöst, så det var bara att ge sig ner i den rökfyllda båten och hoppas på att inga brandfarliga vätskor eller någon gasflaska var i närheten och kunde ta eld eller explodera. Väl inne i båten var omöjligt att andas, men genom röken kunde jag se eldsflammor från ett par olika ställen, dels från kartbordet, dels från beklädnaden kring mastfoten och från några sjökläder som hängde på en krok. Elden gick snabbt att släcka med den pulversläckare jag hade med mig och jag rusade upp på däck för att få luft. Därute hjälptes Sanna och flera andra båtägare åt med den brandskadade mannen, han låg ner och med hjälp av kallt vatten från en slang försökte de kyla ner hans brännskador. Han såg ut att vara ganska illa däran, med stora blåsor på huvudet och armarna och man hade redan ringt efter ambulans.
När jag fått i mig litet frisk luft gick jag ner i båten igen för att se om elden verkligen var släckt, vilket den var. Men för säkerhets skull kastade jag ut allt löst som brunnit och som fortfarande kunde tänkas glöda i sittbrunnen, och jag fann dessutom två lösa 2-kilos gasolflaskor, där av den ena dessutom blivit ganska upphettad – den åkte utan prut överbord!
Vi fick aldrig riktig klarhet i vad som hade hänt, den gamle mannen hade ropat något om ”the lamp” när han stapplade ur båten. Men någon lampa som hade exploderat såg jag aldrig, däremot en gasrefill-flaska för tändare som var helt uppfläkt. Kanske hade han hållit på att fylla på något med den, kanske vid öppen eld och refillflaskan hade exploderat – smällen som hördes genom vattnet. Förmodligen fylldes kajutan av en stor eldslåga när gasen exploderade som svedde den gamle mannen och antände diverse brännbart.
Historien gav en litet tragisk eftersmak. Av de övriga engelska vinterliggarna fick vi höra att de såg på den gamle mannen med visst löje, han påstods lida av Alzheimers och var 78 år gammal och helt ensam. Han hade ägt båten under några år och hela tiden talat om att ge sig iväg, men varken mannens eller båtens skick var sådant att det var realistiskt. När nu mannen körts iväg till sjukhuset låg hans båt olåst, och i sittbrunnen satt hans stackars chockade och uppskrämda hund och gnydde.
Då var det roliga över - och en del av de bofasta seglarna började ”dra sig undan”. Deras landsmans öde var inte deras business, och det var för mycket begärt att man frivilligt skulle ställa upp och ta hand om hans hundkrake och titta till hans båt tills han kom ut från sjukhuset. Inte verkade någon av hans landsmän heller vara särskilt benägen att ta reda på om han kunde tänkas ha några anhöriga och underrätta dem. Först när vi, som tydligen ansågs ha fått något ”ansvar” visade att vi bara var på genomresa och tänkte kasta loss verkade några av de vinterliggande grannarna besinna sig och komma överens om att åtminstone se till hunden och båten de närmaste dagarna. Så det var med blandade känslor och rätt matta efter dagens chockartade händelser vi slutligen kastade loss och satte kursen mot Cabo de Gata och sedan vidare mot Cartagena. Första timmarna hade vi ingen vind alls, men när vi närmade oss Cabo de Gata började det blåsa från NO – helt fel håll. Med ett nödrop kunde vi under motor och segel hålla höjden mot udden i den ökande vinden. Ett slag var vinden uppe i 5 Beaufort och vi började tveka inför att gå i över 100 sjömil i hård motvind. Men eftersom det i stort sett inte fanns några andra hamnar innan Cartagena, och alternativet var att vända och gå tillbaks 10 sjömil till Almeira stod vi på. Vilket var tur, för då vi hade rundat udden och ställt kursen rakt mot Cartagena dog vinden ut nästan helt, och det blev motorgång hela sträckan.
