Så, då närmar vi oss den bokstavliga höjdpunkten på denna resa genom Frankrikes inland – den 4820 meter långa Balesmes tunnel, som utgör vår kanalfärds högsta punkt 340 meter över havet. Trots att denna höjd i vanliga fall inte är mycket att skryta med, har landskapet en lätt anstrykning av alpkaraktär. Här är gröna, böljande, ganska så branta kullar med betande kor och en och annan utstänkt by i dalarna, Vi njuter verkligen fortfarande av grönskan och upphör inte att diskutera de otroligt många olika nyanser av grönt som omger oss.
Nu skulle vi dock ta oss rakt in under en av dessa gröna höjder.
Tunneln är enkelriktad och styrs av ljussignaler. Vi hade hört talas om fritidsbåtar som – trots grönt ljus från sin sida – mött pråmar mitt i tunneln och fått backa flera kilometer med förödande resultat i lacken. Vi blev faktiskt rådda att ta ett foto med dagens tidning hållen vid den grönt lysande ljussignalen som ”bevis” om vi skulle få ett möte och vara tvungna att backa, så att vi skulle kunna kräva ersättning för de, i sådana fall sannolikt, sönderskrapade friborden. Slussvakten och tillika tunnelvakten i Versant Saône var dock förtroendeingivande, så vi struntade i denna något överdrivna försiktighetsmanöver. Men visst var vi lite spända inför denna färd i underjorden.
Efteråt har vi fått veta att denna tunnel är 7 meter bred och c a 4 meter hög, men just när vi passerade ingången kändes det som om vi inte hade mycket mer än 20 cm på var sida om skrovet.
Trevligt nog är tunneln belyst så man slipper i alla fall nuförtiden att färdas i beckmörker.
Märkligt var det att med båt färdas in i under jordytan och se dagsljuset försvinna som en allt mindre prick bakom sig. Elljuset var sparsamt och vatten sipprade längs de välvda tunnelväggarna. Det enda som hörs är det ekoförstärkta spinnandet av motorn på lågt varvtal. Ungefär mitt i tunneln drabbas jag av en känsla som nog kan liknas vid hur de gamla grekerna föreställde sig resan över floden Styx. I stället för motorn hör jag bara ljudet av långsamma men målmedvetna, sorgtyngda årtag… Har jag sett solen för sista gången?
Lite brydd tänder jag strålkastaren och börjar ivrigt spana efter stockar eller annan bråte som gärna fastnar här.
När allt går bra och vi blir lite styva i korken börjar vi göra roliga ljud som ekar och snart gapar vi båda som schimpanser med ett par skruvar lösa. Jättekul! Och inte hör jag längre några ödesmättade årtag…
Nästa gång vi passerar en tunnel skall vi komma ihåg paraplyer! På sina ställen droppar det från taket, där det hänger långa droppstenar, och det vattnet är kallt, hemskt kallt när man får det i huvudet! Jag funderar också över det mystiska faktumet att när man kört någon kilometer så ser man inte längre öppningen bakom sig. Trots att den är 7 x 4 meter och lyser starkt är den försvunnen. Den kan ju inte försvinna ”under horisonten” eftersom tunneln knappast kröker sig, så varför syns den inte som en liten ljusprick?
Något anlag för klaustrofobi har jag knappast, men ändå kändes det skönt när man kunde börja ana den lysande öppningen framför sig och den sakta växte sig större, och man kunde börja se blå himmel och gröna träd – och plötsligt var man ute i den sköna värmen efter tunnelns råfuktiga kyla! (Gunnars anm.)
Nu ska vårt kanal-liv bli mycket lättare, eftersom vi hädanefter ska slussa ner, vilket är betydligt lättsammare än att slussa upp. Vid nerslussning bildas ju inte alls några virvlar då de släpper ut vattnet ur slussen. Det enda som händer är att vattnet förstås strömmar mot de öppna portarna, vilket lätt avhjälps genom att lägga i backen då och då. Det är bara att lägga en tamp midskepps över en pollare och släppa efter varefter båten sjunker. I många slussar gör vi inte ens det om vi är ensamma, utan håller båten på plats med hjälp av motorn och bogpropeller. Inget klättrande och inget vinschande. Eftersom det vid uppslussning är mitt jobb att klättra uppför de rangliga, slemmiga slusslejdarna (som för det mesta även fungerar som miljonprogram för Frankrikes alla spindlar) är jag särskilt glad. Fast motion blev det ju ändå i de manuella slussarna, där det förstås var samma evinnerliga vevande.