Så lämnar vi äntligen smutsiga och fula Bassin St. Gervais och ger av oss mot havet. Först passerar vi fula och stökiga hamnanläggningar där det finns oljeraffinaderier och stora industrier. Det är förvånansvärt vilken stor hamn Rouen är, med tanke på att den ligger så långt från havet. Fartygen som kommer upp hit är också stora, många hade sett imponerande ut även hemma, ute på Östersjön.
Men efter någon timme blir omgivningarna allt trevligare och man måste säga att bitvis är resan nedför Seine ganska vacker, med små byar och ett och annat ”chateau”. Landskapet är kuperat där floden flyter i sin dal, omväxlande förbi lövträdsskog och jordbruksbygd.
Navigatoriskt är det inga problem, man får hålla ett öga i flodkartan då det finns grundbankar emellanåt, och ha lite uppsikt bakåt, då stora fartyg kan smyga sig på en. Farten över grund pendlar mest mellan 9 och 11 knop och våra beräkningar stämmer ganska hyggligt. Strömmen avtar och vänder vid Tancarville, strax före den imponerande och vackra Pont de Normandie vars smäckra spann hänger högt över Seine. Så vi behöver bara köra mot en lätt motström i en halvtimme innan vi är framme vid slussen till Honfleur – där vi omedelbart kan slussa in.
Klockan är inte mer än 5 på eftermiddagen när vi återigen ligger förtöjda i Vieux Port, mitt i det sjudande Honfleur, på 4 dagar när, exakt ett år sedan förra gången!
Det är trevligt att återse Honfleur igen, och det känns bra att ha havet alldeles utanför, känna dess doft och höra måsarnas skrin efter så lång tid i inlandet.
Men det känns också litet vemodigt, för första gången under den här resan återvänder vi till en hamn och nu är vi faktiskt på väg hemåt! Vi avslutar dagen med att gå tillbaks till Corsaire, den lilla kvartersrestaurang vi besökte förra året på inrådan av Christer och Margaretha på Helga.
Och över en kastrull Moules Marinières reflekterar vi litet över vilka fina upplevelser vi haft, vilka fantastiska människor vi lärt känna och vilka underbara miljöer vi sett på detta år! Ett år, som på samma gång känns så väldigt kort, och så oändligt långt – märkligt.
Men, abrupt så avbryts allt vemodigt filosoferande – på torget utanför ställer samma dj-a peruaner i lama-mössor upp sig som för ett år sedan, drar fram pan-flöjterna och drar igång, precis som året innan... gissa vad!? Alla uttjatade skitlåtars urmoder; El Condor Pasa!!!
Exakt som förra gången! Jag kan mörda för mindre...
Men – vi är ute vid havet igen!
Comments