Porto, som vi och det schweiziska paret Hans och Monica åkte till några dagar senare, måste vara en av de vackraste städer vi varit i, med en sliten, speciell charm som är svår att hitta någon annanstans. Här kan man tillbringa dagar med att bara gå gata upp och gata ner (med betoning på upp och ner) och bara insupa atmosfären. Trots att den gamla delen av staden är klassad som världsarv, är staden sällsynt lite turistifierad - inga krims-kramsaffärer och andra typiska turistfällor så långt vi kunde se. Vi, blev helt sålda och sprang omkring med saliga leenden i de trånga gränderna, på de vackra torgen och i imponerande, guldsmyckade kyrkor.
Att träffa människor så här i hamnar är ju bland det bästa med att resa på det här sättet. Man vet omedelbart att vi och de vi stöter på åtminstone har två stora intressen gemensamt – att segla och att besöka andra länder. Det ger en bra start på en bekantskap. Ofta kan det dröja ett tag innan man kommer in på andra samtalsämnen än segling, båtar och resande.
När vi satt på tåget till Porto tillsammans med Hans och Monica kom vi dock in på vad vi gjort innan vi gav oss iväg på havet. Det visade sig att schweizarna på 70-talet hade bott några år i Sydafrika. De hade flyttat dit helt frivilligt, d v s det var inte frågan om någon utlandstjänst eller så. Hans hade blivit utan jobb och tyckte att Sydafrika skulle vara ett trevligt land att bo i. Då blir man ju onekligen både nyfiken och en aning orolig. Under samtalet framkom att detta med apartheid inte tycktes störa dem det minsta under tiden där. Detta är sannerligen inga korkade människor, men argumenten gick ut på att ”varje system har två sidor” och att, åtminstone Hans, var tämligen övertygad om att de svarta afrikaner han mötte var nöjda och glada, att apartheid mer var ett ”administrativt system”, och vi kunde ju se hur det ser ut i Sydafrika dessa dagar...” osv.
Gunnar och jag sneglade diskret på varandra och undrade tyst ”Ska vi verkligen tillbringa en hel dag med dessa människor?!!!” Gunnar blev tyst och började frenetiskt titta ut genom fönstret och överlämnade åt mig att trassla oss igenom denna diskussion.
Hur gör man? Ska man resa sig och säga att vi ta mig tusan inte tänker umgås med rasister? Ska man låtsas som det regnar och snabbt byta samtalsämne? Självkänslan krävde förstås ett klargörande av våra ståndpunkter (fegisen Gunnar gled in i diskussionen när jag plockat bort minorna...) och jag tycker väl att vi lyckades ganska bra utan förolämpningar och alltför starka ord. (Fegis och fegis... Där satt karlen och påstod i god schweizisk anda att ”ordning muss sein” och därför skulle ändamålen helga medlen – jag blev mållös helt enkelt! Gunnars anm.)
Både Hans och speciellt Monica höll till slut med om att det inte går att acceptera ett system som går ut på att vissa människor är mer värda än andra och att de som anses mindre värda kan fråntas sina rättigheter. (Jag kan inte låta bli att misstänka att Hans fick en diskret, men ack så vass armbåge i sidan av Monica. Vi var ju gubevars svenskar, och därmed sådana där ”n-r lovers”. Gunnars anm).
Vi kunde trots allt fortsätta resan i trivsam samvaro och hade mycket trevligt i Porto. Men vi diskuterade aldrig mer Sydafrika. Konstigt nog hade de tämligen liberala åsikter vad gällde europeisk politik, där hade vi få meningsskiljaktigheter. Men det är lite knepigt att lära känna någon genom t ex segling, där man har massor gemensamt, skrattar gott ihop och man blivit de bästa hamnkompisar, för att senare upptäcka att det är avgrunder emellan dem och oss vad gäller värderingar och inställning till politik eller, som i detta fall, apartheid. Ofta blir sådana bekantskaper inte så långvariga. Hans och Monica var dock väldigt trevliga att ha att göra med, generösa med sig själva med mycket humor och nyfikna på omvärlden.
Vi hade sällskap med dem, den engelska båten ”Philos” och Aurora till Cascais. Schweizarna är nu på Madeira med sin ”Budlup” och hoppas kunna ta sig över till Brasilien så småningom.