En sista lömsk attack från vädrets makter ...

... och den efterlängtade skärgården försvinner i ett grått töcken. 9-13/10.

Från Borgholm seglade vi nästa morgon mot Kråkelund. Vädret är fortsatt vackert tack vare ett trevligt högtryck som parkerat sig över Norden. Termometern visar fortfarande på varmt för årstiden, men lite fuktigare och råare i luften, inte lika sensommarvarmt vi haft tidigare. Det är definitivt höst och dags att plocka fram vantar och mössa. Vi hade en ojämn vind från SV och varvade god segling i frisk vind med en hel del motorgång i svaga brisar upp förbi Kråkelund, till det trivsamma sundet mellan Ålö och Bergö, som så här års ligger helt öde. Helt ensamma lade vi oss för ankare strax innan solen gick ner, jag hann med en roddtur runt viken i det sista dagsljuset medan Gunnar lagade mat.

Detta skulle komma att bli vår sista ankringsnatt på resan. Vi fick en fantastisk kväll och en strålande morgon här. Vi kände oss verkligen välkomna hem till skärgården igen och planerade våra sista övernattningar på våra några av våra favoritställen i skärgården som Lundarna och Skvallerhamn.

Men då hade vi ju inte räknat med att Östersjödimman skulle lägga sig längs kusten som en tjock grå filt...

Vi lämnade Ålö i strålande morgonsol och total stiltje. Ganska snart förbyttes solskenet i dis, som blev allt tätare och tätare. Vi beslutade oss för att gå in i Fyruddens hamn i stället för att trassla oss in i någon vik, nu när det ändå började ludda till sig. Vi var också i behov av diesel. (Det gick dock inte att få bunkerdiesel där, så vi pytsade bara i 100 liter.) Inte anade vi då att det vi sett tidigare under dagen i princip var det sista vi skulle se av skärgården detta år!

På kvällen rullade nämligen de verkliga dimbankarna in och luften dröp av fukt, som ett stillastående duggregn. På morgonen var sikten lika med noll, vi såg knappt byggnaderna på kajen. Allt var blött som efter ett ösregn, trots att vädergubbarna fortfarande talade om sol och allmänt högtrycksväder. Vi låg kvar i Fyruddens hamn fram till tretiden på eftermiddagen, då dimman lättade något och vi fick en hyfsad eftermiddagstur till Arkösund, dit vi kom vid åttatiden på kvällen. I Arkösund var det fullständigt öde, men det hindrade dem inte från att kräva full hamnavgift, trots att toa- och duschutrymmen var stängda för säsongen. Men det kändes bra att ligga i hamn och kunna köra elvärmen när den riktigt råkalla tjockan rullade in igen.

Under hela sträckan Arkösund-Nynäshamn såg vi överhuvudtaget ingenting av skärgården, utan förlitade oss helt på radar, GPS och elektroniska sjökort. Under en eftermiddag tog vi oss från Arkösund till ett fullständigt öde Oxelösund där inte en kotte fanns i hamnen – och följdaktligen var det heller ingen som brydde sig när vi tog litet el och vatten. I Oxelösund passade vi på att bunkra litet färskmat innan vi gav oss iväg in i dimman igen nästa dag. Med alla tekniska finesser som finns ombord är det kanske ingen större bedrift att navigera i dimma, men när man absolut inte ser någonting är det lätt att inbilla sig att verkligheten ser helt annorlunda ut än vad elektroniken visar. Och inte är det lätt att urskilja vad som är vad på radarn, när en svan eller ett gäng änder ger samma eko som en liten motorbåt. Flera gånger saktade vi in och höll undan för ekon på radarn som visade sig vara fåglar! Hade vi tur hade vi navigerat såpass rätt att vi inte var längre ifrån en prick än ett par meter – då hade vi chans att skymta den. Ett par radarekon kunde vi med säkerhet identifiera som någon form av fartyg då de, liksom vi, regelbundet tutade i signalhornet. Men annars var allt bara grått, grått och grått.

Vi var rätt slut när vi förtöjde längs piren i Nynäshamn.

I Nynäshamns öde gästhamn träffade vi på ett glatt par som seglade hem sin nyinförskaffade Vagabond som de köpt på västkusten och fick en trevlig pratstund med dem. Detta trevliga par blev de sista seglare vi mötte under resan och nu kändes det verkligen att vår resa faktiskt i princip var slut.

Slutet blev ju heller inte riktigt som vi tänkt oss när SMHI berättade att den milda och dimmiga höstperioden nu skulle avslutas med kuling och kyla från NV under den kommande helgen! Planen hade ju varit att Lopporna skulle ta pendeltåget till Nynäshamn på fredagseftermiddagen och tillsammans med dem skulle vi sedan i lugn och ro segla sista biten till Hundudden. Litet snopna fick vi inse att vi inte skulle avsluta vår resa vid de välbekanta mjuka klipporna vid Brunskär-Trätskär eller något annat skärgårdsparadis.