Så fort vi förtöjt ger vi oss iväg allihop för att se på stan, och blir med en gång varse att vi inte precis är de enda turisterna i stan. För varje Parisare går det minst 10-15 turister, och det är inte särskilt ofta vi hör franska talas på gatorna. De säger att paris alltid är fullt av turister året runt, men sämst tid att vara här måste vara nu – i mitten av juli.
Vi låter oss dock inte avskräckas av detta utan kastar oss glatt in bland japanska turistgrupper, skräniga amerikaner, medelålders tyska post-hippies, lite ängsliga skandinaviska familjer och spänstiga engelska pensionärspar i vandrarkängor.
Först av allt blir det förstås Eiffeltornet. Gunnar och Maja ville inte utmana höjdrädslan och vi andra övergav tanken på att ta oss upp, eftersom köerna till kassorna var gigantiska och snirklade sig runt ett helt varv längs basen på tornet. Dessutom kostar det 10 euro att åka högst upp. Vi nöjde oss med att beundra denna gigantiska skapelse från marken och tornet ter sig mäktigt när man står mitt under det och tittar upp.
Märkligt är att denna den främsta av Frankrikes nationalsymboler egentligen skulle rivas efter världsutställningen här 1889, och räddades enbart för att man plötsligt hade behov av torn för den nyutvecklade radiotelegrafin. På världsutställningen orsakade tornet indignerade ramaskrin, inte minst från fransmännen själva. Skulle Paris verkligen förknippas med ”en maskinkonstuktörs merkantila visioner”? Man menade att detta monstruösa torn fullständigt ”våldförde sig på den franska konsten och historien”. Så lät det då. Jag antar att den franska konstnoblessen idag ändrat åsikt, då väl detta torde vara ett av världens mest välbesökta monument.
Efter lunch på en bar i St Germain vandrar vidare i solskenet för att titta i lite affärer i ett område som enligt guiden skulle ha chica, men inte så dyra affärer. Här hittade vi inget intressant, utan promenerade istället i Tuillerierna och snubblar där på ett tivoli. Maja och Erik litar inte riktigt på säkerheten på dessa ambulerade tivolin, och avstår från de vådligaste attraktionerna, men Maja åker en sån där läbbig centrifug- karusell-gunga och alla tre ungar tar en tur i spöktunneln. Inte minst kul är det att bara titta på allt som händer.
Anita och jag tar oss upp i Pariserhjulet - det är ju ett måste just här – och det bjuder på strålande utsikt över huvudstaden. Den kanske inte slår den från Eiffeltornet, men det här duger gott åt oss. Pariserhjulets långsamma snurrande är den enda tivoliattraktion som kan locka mig. Vi ser långt över staden och jag överraskas av att Paris är så pass kuperat som det är. Det vitgnistrande Montmartre är särskilt vackert så här från ovan.
Efter att ha vandrat runt Louvren (på utsidan) och plöjt igenom en mängd affärer på Rue de Rivoli tar vi oss rätt utmattade hemåt för en sen middag i båten.
Nästa dag delar vi på oss, eftersom det är svårt att göra saker i Paris som både 17-åringar och 12-åringar är intresserade av. Gunnar och Anita går på zoo i Bois de Vincennes. Detta ska vara Paris bästa djurpark och är ett rätt nedslitet mellanting mellan Skansen och Kolmården. Anita är dock lycklig bara det finns någon form av djur i närheten.
Vi hade det faktiskt riktigt trevligt och jag tror att Anita också tyckte det var skoj. Tyvärr kändes parken litet sliten och på fallrepet, men det fanns i alla fall många djur att se på. Skojigast var nog alla olika apor, och när den stora flodhästen långsamt och klumpigt släpar sig upp ut sin damm, gäspar ett gigantiskt gap och skiter! Jösses vilket lass och alla åskådare jublade! Oftast brukar man samlas och se på när djuren matas, men med flodhästar är det nog tvärtom! (Gunnars anm.)
Maja och Erik och jag tar oss till en av de stora loppmarknaderna som numer ligger i ytterkanten av själva Paris innerstad. Tyvärr verkar det som om även Paris berömda loppmarknader fallit offer för det allmänna ”marknads-kitet” och ser i princip likadana ut som alla andra skräp-marknader runt om i Europa. Denna har i alla fall inte lockat några turister, här är det folk från Paris förorter som handlar. Trevligt att för en gångs skull frottera sig med helt vanliga parisare. Vi tittar mycket och shoppar lite. Efter ett par timmar och en snabb lunch (på Mc Donalds – faktiskt) tar vi oss in till centrum och går runt i kvarteren kring Forum des Halles och Beaubourg. Här finns mycket att titta på, men det finns tyvärr inte kvar lika mycket spännande gatuliv som det gjorde för 20 år sedan, när jag sist var här, då man såg trubadurer, jonglörer, mimare och allsköns artister av olika kvalité uppträda på torg och i gathörn. Vart har alla de tagit vägen?
Efter ytterligare lite shopping och en läsk på en trottoarservering, drog vi iväg ungdomarna till Notre Dame som vi beskådade i vackert kvällsljus, innan vi släpade oss hem till båten igen. Vi hade väl lite högt uppskruvade förväntningar efter alla dessa katedraler runt om i Europa som vi beskådat, nu när vi skulle se katedralernas katedral. Visst är den imponerande, speciellt utifrån, men invändigt tycker vi inte att den skiljer sig sådär särdeles mycket från många andra stora katedraler. Kanske berodde det på att katedraler inte gör sig när de är fullproppade av ivrigt fotograferande turister? Här finns i alla fall många intressanta portalreliefer, rosettfönster och andra konstskatter att titta närmare på, företrädelsevis utan tonåringar som ju har svårt att uppbåda ett genuint intresse för sakral arkitektur från1200-och 1300-talen. Den allra vackraste fasaden är ”baksidan” mot öster, som många konstigt nog tycks glömma bort att titta på. Efter detta vi rätt färdiga och tar oss hem via Paris eminenta (bara men lärt sig hur den fungerar, så) tunnelbana hem till båten.
Så har dagarna sprungit iväg nästa dag skriver almanackan den 11 juli, då det är dags för alla ungar att resa hem igen. På förmiddagen fraktar dem till flygbussterminalen, äter en andra frukost på ett kafé innan vi vinkar av dem i nästan kvävande hetta. På eftermiddagen promenerar Gunnar och jag runt i Quartier Latin, tittar hus och folk och sitter på caféer. Vi hittar bland annat ett förtjusande café i moskén, där vi dricker mint-te och turkiskt kaffe bland Paris kulturmaffia (eller de som tror sig höra dit). Däremot blev vi inte imponerade av varken Jardin des Plantes eller Jardin du Luxembourg. Den traditionella, franska trädgårdskonsten med sina symmetriska rutor, spikraka grusgångar och figurklippta buskar eggar ju inte fantasin, precis. Däremot är folklivet under träden i Luxembourg rätt fascinerande. Här finns hundratals stolar utplacerade och hit flyr parisarna sommarhettan med vänner och familj, mat och vin eller ensamma med en god bok knaprandes på en baguette.
Comments