Vi hade också några ”nära infarkt-upplevelser” och duster med franska seglare där vi låg med fören in mot gästbryggan. Franska seglare har nämligen några speciella egenheter. För det första skall man alltid förtöja båten med aktern mot bryggan, aldrig fören. För det andra tänker man aldrig, man seglar bara på inspiration. Så ser man en ledig plats kastar man omedelbart om ratten och styr dit, utan att vare sig tänka igenom manövern innan, eller göra några förberedelser. Senare, när man väl är inne vid bryggan, börjar man leta efter förtöjningsgodset och först när man fått fram tamparna och fäst några av dem börjar man leta efter de undanstuvade fendrarna. Alltid i denna ordning. Aldrig tvärtom.
Så, när vi såg en fransk båt närma sig gästbryggan fick vi omedelbart avbryta allt arbete, beväpna oss med längsta båtshaken och ställa oss beredda med alla fendrar ute. För, i 9 fall av 10 kommer fransmannen att tappa kontrollen över sin båt när han skall försöka backa in mot bryggan med fören mot den hårda vinden. När den sedan hamnat på tvären kommer de dras som en magnet mot våra dävertar och vår jolle. Då gällde det att med alla krafter försöka skjuta iväg fransmannen så att han med vindens hjälp drev ner mot bryggan, samtidigt som vi med våra egna fendrar försökte hindra skador.
Det märkligaste var, att förutom att detta scenario ideligen upprepades, så hade alla fransmännen bakom rodret samma beteende. Det man låtsas att man inte ser, händer inte och händer inget, har man heller inte tappat ansiktet!
Så när allt går åt h-e och man dunsar i grannbåtens jolle eller fribord, så står man kvar där man är, rorsman bakom ratten eller frun/besättningsmannen med en fånig liten båtshake vid aktern för att ta emot bryggan. Eventuella skador på grannbåten får dess besättning förhindra, om de nu råkar vara ombord! Efteråt, när fransosen slutligen, med god hjälp från grannbåten, är ordentligt förtöjd, tjusigt med aktern mot bryggan och häller upp sin Pastis. Inte bevärdigar man det som hänt med ett ord, inte ett ursäkta, eller hur gick det, eller ett tack. Det man låtsas inte se har ju inte hänt! Inte ens när grannen tvingas laga de sönderbrutna fästena för jollen...
Vid ett annat tillfälle, när vi inte var ombord kom det in en fransos bredvid oss som ansåg sig behöva två pick-uplinor i den hårda vinden. I och för sig en god tanke. Men när det bara fanns en enkel lina över till hans 35-fots lättvikts-Jeanneau tyckte han att hans kunde ta den ena av de dubbla linor som redan användes av hans granne på 42 fot/12 ton. Detta utan att en sekund bekymra sig om vad som hände med grannbåten när den ena linan togs bort. Så när grannen återkom till sin båt låg den och skavde med stäven mot bryggans vassa kant, medan fransosen och hans besättning låg fint förtöjda med sina dubbla linor och drack sin Pastis i sittbrunnen! En uppmaning till alla svenska seglare! Vägra äta franska ostar och skicka tillbaks kungen!
På lördagskvällen nådde det franska förtöjningsvansinnet sitt klimax! Då avvisades nämligen alla anländande gästbåtar av hamnkaptenen. Bara de som redan låg där, som till exempel vi, fick ligga kvar. Hela gästbryggan hade nämligen abonnerats för kvällen av en båtägarskola från grannmarinan i Port Camargue! Så en efter en anlände kursdeltagarna i sina båtar, körandes ungefär som om det vore radiobilarna på Gröna Lund, medan deras instruktör stod på bryggan och dirigerade det hela med VHF och oanade röstresurser. Vi och en annan gästbåt som låg inte långt från oss hade ständig vakt med våra båtshakar och fendrar. Lyckligtvis hände inget allvarligt med oss, men det var ett ständigt sjå med gap och skrik under flera timmar.
Slutligen, tidigt på måndag morgon den 9 maj stävade vi in genom de öppnade broarna till Sètes inre hamn där kranbilen väntade vid en skrotningsplats för gamla pråmar och tåg. Omgivna av hjälmklädda män med skärbrännare och gigantiska maskiner som med stora klor åt upp järnvägsvagnar kom den stora mobilkranen och utan problem lyftes våra master av och lades på däck. Jobbet tog exakt en timme och kostade 100 €. Ganska rimligt tycker vi. Vi låg kvar under några timmar vid denna charmerande kaj innan masterna var så surrade att vi vågade flytta båten till en lugnare stadskaj på baksidan av staden, där innanhavet Etang du Theu och kanalsystemet tar vid. Där avslutade vi surrningen och redde ut röran av vajer och tågvirke. Vi hade fått rådet att surra riggen ordentligt. Särskilt på Rhône kan man räkna med ganska hög och krabb sjögång vid hårda sydliga vindar som blåser mot strömmen. Dessutom möter man stora pråmsläp och flodfartyg på ända upp till 4500 ton som stävar med hög fart och drar upp svall. Nu var vi redo för kanalernas sötvatten! Framför oss väntar 1234 km floder och kanaler med inte mindre än 170 slussar innan vi når Atlanten vid Le Havre igen. Dags att bjuda vår gamle och trofaste vän Mr. Perkins på en pint igen!
