Så lämnar vi Amsterdam och Hollands lena inre vatten och drar oss ut mot havet igen. Efter att ha slussat ut från det tidvattenslösa sötvattnet går vi in i IJmuiden, en stor industrihamn med en väldigt stor relativt nyanlagd marina.
Denna marina för snarast tankarna till Hötorgsgaraget än till en hamn. Inte ett träd, bara sand, sten och betong, omgivet av ett gigantiskt Holiday Inn-komplex. Av en vakt på post vid inloppet tilldelas man en numrerad plats mellan pålar mot en pontonbrygga utifrån båtens längd. När vakten (förmodligen i kikare) ser att vi fyller hela avståndet på 14 meter mellan pontonbryggan och pålarna kastar han sig i en snurreförsedd jolle och far ilsket över till oss. Här skall man inte uppge båtlängden – man betalar minsann för längd inklusive gummibåt i dävertar och utstickande stävankare. Så varsågod och anmäl en 14-metersbåt i hamnkontoret! Logiken är inte helt solklar, med fören eller aktern mot pontonbryggan är det väl båtens bredd som är avgörande. Så man anar en viss snikenhet när man dyrt tvingas betala för en gummibåt som hänger ut över vattnet... Hamnkontoret, ja! Jag går iland för att betala, och möts av en gallergrind vid bryggans slut där en skylt upplyser om att ett streckkodskort behövs för att komma in igen.
Detta kort erhålls efter betald hamnavgift. När jag väl letat mig fram till hamnkontoret så är det obemannat, istället finns där en F-automat, en förtöjningsutomat! Knappa in båtlängd och en del andra uppgifter och varsågod, mata in sedlar och mynt i springan. Våra 14 meter blev den nätta summan 33 euro att betalas i alla möjliga olika valörer, utom 50-eurosedlar. När jag matat in två av de tre 10-eurosedlarna jag turligt nog hade i plånboken vägrade apparat-jäveln att acceptera den tredje! Ingen ’avbryt-knapp’ finns, så där står jag inför alternativet att lämna 20 euro i apparaten och försöka gå att växla någonstans. Komma tillbaks ombord kan jag inte heller, jag har ju inte fått det nödvändiga streckkodskortet för gallergrinden ut till bryggan.... Turligt nog kan jag byta ut den felande sedeln med några förbipasserande och kan avsluta proceduren. Vad finns mera att säga om detta ställe? Inget positivt i alla fall. Marinan ligger långt från stan, dit vi aldrig gick. Förutom Holiday Inns badhotell finns där tusentals små och fula skokartongsliknande semesterhus, alla identiska och hopträngda längs den skräpiga playan som är täckt av krimskrams-stånd, öltält med larmande rockband av sämsta klass och feta turister med gapiga ungar. Möjligen kan man se den lilla statyn av ortens son Cornelis Vreeswijk som något positivt.
Men annars, bara smaklöst elände ägnat åt den lägsta klassen av badturister. En liten hutlöst dyr mataffär betjänad av tonårsbrudar av det arroganta, fullständigt oengagerade slaget, några restauranger som man aldrig skulle drömma om att besöka, och grälla lysdiodskyltar med ointressanta reklambudskap. Tyvärr blev vi kvar i denna trista plats i två dagar då vädret behagade regna och blåsa.