Hemma – igen. 14/10.

Vi bestämde istället att det var lika bra att ta oss hem så snabbt som möjligt innan kuling och höstkyla satte in. Så på fredagseftermiddagen den 14 oktober, efter en tämligen händelselös seglats, eller snarare mest motorgång, tuffar vi in i inloppet till Stockholm. Vi hade, efter viss tvekan hissat gästflaggorna från de nio länder vi besökt under vår resa, (Lite töntvarning är det ju!) och för att fira vår hemkomst tittade solen fram ur de kvardröjande dimmolnen och vi kunde ana Kaknästornet, Globen och några kyrktorn i diset.

Eftersom vi inte anmält vår lite för tidiga hemkomst stod ingen välkomstkommitté på bryggan och väntade, utan vi la diskret till vid mastkransbryggan på Hundudden med flaggorna fladdrande i den vind som nyligen vaknat till liv. Inte långt senare kommer en klubbmedlem ner och tittar på båten och flagorna och säger:

- Jaha, ja! Det är ni som ska ut på långresa, va? Så det börjar bli dags för er att ge er av nu, då?

Då blir man ju lite trött, även om det sades i bästa välmening...

Jaha, då var man hemma igen...

Min syster Anna och hennes Jens kom ner till hamnen i raketfart efter att de hört att vi kommit hem. Det är väl inte alla småbarnsföräldrar som skulle släppa allt just innan ungarna ska ha middag, streta på två barn (3 år respektive 7 månader) deras höstoveraller, sockor, stövlar, mössor och vantar, skaka fram en flaska fin champagne och kasta sig i bilen för att hälsa ett par seglare välkomna hem? Det kändes gott! Tack för det!

Sedan kom ungarna och tillbringade helgen ombord med oss.

Vi var hemma!