Vi putsar snabbt upp oss och går i land för efterlängtade tapas och Rioja. Vi blev snart varse att själva Bilbao låg ungefär 25 minuters tunnelbanefärd bort och att omgivningarna mest var ett slags förstäder. Och vi gav oss in i en fullständigt osannolik rundvandring på jakt efter en restaurang!
Vart vi än gick såg vi barer, barer och åter barer. Myriader av människor var ute och flanerade, satt på barerna och drack en det ena, en det andra, men inte en kotte verkade behöva fast föda. Först gata upp och gata ner på ena flodsidan, sedan åkte vi över med en mystisk linbanefärja till den andra sidan och fortsatte vårt gatlopp. Ännu fler barer, barer och åter barer. Vi frågade människor, och blev visade än hit, än dit, till gator där det eventuellt skulle finnas en restaurang. Men icke! När vi rantat runt i tre (!) timmar var vi helt slut och utsvultna. Besegrade beslöt vi oss för att gå ombord och öppna en burk kalops, vilket var ungefär det bästa Eileans kök kunde åstadkomma. Skall man verkligen behöva äta sämre mitt i en storstad än mitt ute på Biscaya?
Men bara ett par kvarter från marinan ser vi plötsligt en restaurang vi tidigare missat! Visserligen var den italiensk, så det blev inga tapas och Riojan blev en Chianti – men vi fick mat i alla fall. Och ganska god dessutom!