...för ett långben söderut
Efter två veckor i Viana do Costelo blev dock vädret så småningom bättre, Regnskurarna och kulingvindarna upphörde så sakteliga. På Navtexen kunde man läsa att sjögången minskade och att hamnarna utefter kusten började öppna en efter en, så slutligen var det dags att kasta loss.
Nu hade vi en ganska lång etapp framför oss. Eftersom svärmor Viveka med make Ralf annonserat ett besök till dottern i förskingringen och snart skulle anlända till Lissabon ville vi inte gå in i Povoa de Varzim bara 25 mil söderut. Istället var vi tvungna att gå hela 135 sjömil i ett svep ner till Nazaré, för mellan Viana do Costelo och Nazaré finns förutom nämnda Povoa de Varzim bara tre andra hamnar. Två av dessa, Figueira da Foz och Aveiro har grunda, farliga inlopp som man bara bör segla in i under idealiska förhållanden utan dyning eller pålandsvind. Den tredje och enda goda hamnen, Leixoes var stängd då den drabbats av ett oljeutsläpp och brand!
Så vid middagstid, några timmar efter Budlup, Philos och Aurora, kastade vi loss i svaga vindar och disig sol. Under seglatsen hade vi ständig påhälsning av delfiner i stora flockar som långa tider kom att leka kring båten. Äntligen lyckades vi få några hyggliga bilder! Under natten kunde vi inte se dem, men man hörde ofta deras pipanden, plaskanden och blåsljud.
I skymningen passerade vi Aurora och entusiasterna på Philos som kämpade med sin spinnaker i försöken att segla i den svaga vinden. Natten blev lång, numera är det kolmörkt redan 18.00 och det ljusnar först vid 07.30. Förutom de svaga ljus från kustbyarna man kunde se långt österut och lanternorna från något enstaka fartyg som stävade förbi långt ute till havs var det helt kolsvart. Då och då, när någon på de andra båtarna kände sig uttråkad kunde det komma ett anrop över VHF för litet skitsnack, och när en stor, gul-orange fullmåne så småningom kröp upp över horisonten föranledde den stora välkomnanden och glädjeyttringar över radion.
Att gå utanför Portugals kust i mörker är inte roligt. Portugiserna är värre än fransmännen och spanjorerna och sätter ut otroliga mängder med fiskeredskap vars vakare är mycket svåra att se även i dagsljus. I bästa fall består de av en meterlång pinne med en sönderblåst och urblekt flagga eller plastpåse som markör, i sämsta fall bara en plastdunk. Själva garnen eller vad det nu är som vakarna markerar för ligger visserligen djupt nog för att vara överseglingsbara, men kring själva vakaren sitter det ofta flera små flöten som alla är sammanbundna med linor. Seglar man rakt på en sådan vakare är risken mycket stor att någon lina fastnar i kölen, rodret eller i värsta fall propellern. Var och varannan seglare här kan berätta om incidenter där de fastnat i fiskredskap. Ibland har de lyckats peta loss linorna med en båtshake, en del har t.o.m dykt ner med en kniv och skurit loss sig, eller i värsta fall fått kalla på assistans.
I förhoppningen att vi skulle slippa fiskeredskapen lade vi kursen långt ut från land, ända ut till 100-meterskurvan. I det sista ljuset såg vi att vakarna visserligen minskade i antal, men trots det stora djupet fanns det alltför många för att vi skulle känna oss lugna. Men vi hade inget val och under de mörka timmarna var det bara att köra på, och hoppas på det bästa.
Nu gick det bra den här gången också och natten förflöt utan att något anmärkningsvärt inträffade. Kanske har Eilean en köl/roder/propeller-konfiguration som inte gärna låter något fastna, kanske har den dyra propellerkniven vi monterat redan betalat sig utan att vi vet om det, eller så har vi bara haft tur. Peppar, peppar, ta i trä...
Men när vi vid sex-tiden började närma oss hamnen Nazaré såg vi plötsligt i det svaga skenet från lanternorna hur vi passerade en vakare på bara någon meters avstånd, och strax därefter en till! Då vågade vi inte fortsätta längre! Istället lade vi oss och drev i närmare en timme tills det första gryningsljuset kom och då kunde vi se att vi hade seglat in i en veritabel skog av redskap!
Så kryssande bland vakarna seglade vi vid 11-tiden på förmiddagen, efter 23 timmars gång, in till Nazaré. Den långa atlantdyningen som knappt märktes ute till havs bröt i våldsamma, tio meter höga kaskader mot strandklipporna men inseglingen till den goda och välbyggda hamnen är djup och trygg och snart var vi inne i den lilla marinan och blev anvisade en pontonplats av hamnkaptenen, en ganska märklig men trevlig och gladlynt emigrerad engelsman.
Under eftermiddagen droppade resten av gänget från Viana do Costelo in en efter en och efter några timmars välbehövlig sömn mötte vi allesammans upp i hamnens lilla kombinerade bar och mini-market. Där utbyttes det skepparhistorier om delfiner och nattens seglats, men mest handlade det om dieselförbrukning och marschfart. För i den svaga vinden hade det mest varit motorgång för alla. Notan på 4 flaskor vin till de stora samt läsk och godis till Auroras ungar slutade på sammanlagt 12 euro! Portugal är billigt!