Meaux bjuder på en trevlig överraskning när vi tuffar in i den flodkrök där staden ligger. Här skådar vi flera prydliga pontoner som är utlagda från kajen, som man lägger till vid längs med. Här finns el och vatten och enorma, prunkande blomlådor, en välskött plantering längs hela kajen och flera lediga platser. På andra sidan floden ser man stadens tinnar och torn, vilka vittnar om att staden trots allt måste klarat sig rätt bra undan alla dessa krig som så förödande drabbat detta område. Det är verkligen en glädje att lägga till här. En stor fördel är också att det här är strömmande vatten, så det är sannolikt inte förenat med livsfara att bada här, inte minst viktigt för Loppan när det är över 30 grader i skuggan. Ganska snart uppenbarar sig en tjej från turistkontoret som önskar oss välkomna och undrar om vi vill ha hjälp med något. Häpna som vi är står vi bara och dumstirrar på henne och undrar om vi fattat rätt. Sådant ompysslande är vi sannerligen inte vana vid. Ännu häpnare blir vi när vi förstår att all denna service här är gratis. Tjejerna från turistkontoret kommer dessutom tillbaka efter någon dag och undrar om vi är nöjda och om det är något vi undrar över. Folket i här i Meaux uppskattar helt tydligt kanalfarare, det är synd att inte fler städer längs floderna har samma inställning. Här finns det mesta inom bekvämt gångavstånd och efter att andra kanalfarare som just flytt från hettan i Paris å det bestämdaste har rått oss att vänta med Paris tills det blivit lite svalare, bestämmer vi oss för att vänta in Maja och Erik här i stället. Staden är prydlig och lite puttenuttig, med en hel del av den gamla bebyggelsen kvar, t ex katedralen och det gamla biskopssätet, samt kvarteren kring dessa. Meaux har förstås sina begränsningar under en längre vistelse, men vi lyckas sysselsätta oss de fyra dagarna innan vi hämtar Storloppan och Erkaperka i Paris med hjälp av det pendeltåg som går mellan Meaux och huvudstaden.
Det stora som händer är förstås Anitas tolfte födelsedag som inträffar den 30 juni. Vi har laddat upp med lite presenter och natten innan blåste vi upp ett gäng ballonger som vi smyckade hela salongen med. Jag gick upp i ottan och gjorde tårta och sedan sjöng vi för henne med 12 tända ljus i tårtan. På kvällen gick vi på en enkel, men väldigt bra vietnamesisk restaurang. Anita fick inte riktigt det hon trodde, det var inte så lyckat, men i övrigt var detta bland det bästa vi ätit hittills av det asiatiska köket. Två dagar senare hämtar vi Maja och Erik på flygbussterminalen i Paris. Lite svensk sommar-blekfisiga men rödrosiga i hettan står de där långt före utsatt tid, stolta över hur rationellt de jobbat med bagage och bussbiljetter för att snabbt komma på bussen till Paris. De är sig rätt lika förutom att Majas hår nu är rödbrunt i stället för rosa och Erka har blivit lite bredare om axlarna. Det är härligt att se dem igen och få lite liv och rörelse i båten igen. Vi tror inte det är alla 17-åringar som frivilligt vill sega omkring två veckor i en båt på en flod med familjen.
Ja, det var verkligen skoj att se dem igen. För mig är det nog den största (och kanske enda) nackdelen med att vara ute och långsegla. Det blir alldeles för långt mellan gångerna jag träffar Maja och Anita, och att jag tappar litet av kontakten med deras vardag. Men lyckligtvis verkar allt vara bra med dem, det går bra i skolan och även om Maja, inte helt oväntat, blivit med skruvar och muttrar genom läppen, så är hon numera en ex-vegetarian. Samma sak gäller Erik som numera äter både kött och fisk. Det är något som verkligen förenklar matlagningen ombord. Vegetarianer kan inte ha det lätt i syd- och mellaneuropa. Här finns i stort sett ingenting i form av hel- eller halvfabrikat lämpat för vegetarianer i livsmedelsbutikerna. Jag kan inte heller erinra mig en enda restaurang söder om Holland som har något vegetariskt på menyn. Så med ett relativt litet kylskåp, ingen frys och ibland långt till livsmedelsaffärerna är det faktiskt skönt att alla numera äter allt.
När vi kommit ombord efter den heta tågresan från Paris blev det en liten välkomstdrink med Champagne för dom som ville, och Orangina för dem som hellre kände för det. Sedan dröjde det bara några minuter innan alla tre ungarna var i vattnet och badade. Huruvida kanalvattnet är rent, halvsmutsigt eller helsmutsigt var helt ointressant för Anita, Maja och Erik. Under de heta dagarna som följde tillbringade de nästan lika lång tid i vattnet som utanför. På kvällen firade vi deras ankomst med att gå på samma lilla vietnamesiska restaurang vi besökte på Anitas fördelsedag. (Gunnars anm)
Comments