Redan i Klintholm upptäckte vi att vi gjort en kardinalblunder: Vi hade glömt att fylla på våra gasflaskor innan vi lämnade Sverige!! Sådant FÅR man bara inte göra när det inte finns ett enda land i Europa som har samma gasflaskor och –anslutningar som i Sverige. Då höll sig barnen på behörigt avstånd från Gunnar i flera timmar… Vi har hört ryktas om att det finns ett ställe i Portugal som kan fylla på svenska flaskor, men annars tycks det rätt kört. Men skam den som ger sig. Gunnar kände att det skulle vara bra att kunna fixa detta i ett land där han åtminstone hjälpligt kan göra sig förstådd, så efter viss rundforskning och så småningom med hjälp av en annan svensk med känningar i Tyskland fick vi veta att det faktiskt finns ett ställe i Kiel där de kan fylla på även svenska gasflaskor. Detta ställe skulle enligt uppgift ligga i Laboe en bit norrut på andra sidan fjorden. Vi fick ett telefonnummer och ett namn. Jodå, trots mannens svårbegripliga tyska i kulsprutehastighet lyckades Gunnar förstå att ryktet stämde och att det bara var för oss att pallra oss dit med våra flaskor. Vi förstod också att det skulle vara lämpligt för oss att ta en färja över till andra sidan. Glada i hågen kånkade vi iväg våra två flaskor till färjan någon kilometer bort. Till saken hör att vi är begåvade med de nya plastflaskorna som ”bara” väger 6,7 kg tomma och som rymmer 10 kg gas. Vad vi dock inte tänkt på var att färjekaptenen inte var så särdeles förtjust i tanken på att frakta explosivt gods på sin båt, det var tvärnobben att komma ombord! Med lång näsa fick vi släpa tillbaka våra tomma flaskor. Då fick vi väl segla dit själva nästa dag innan vi slussade in i kanalen. Sagt och gjort. Nästa dag var det ett sjuhelsikes väder med åska, ösregn och nära nog stormbyar när åskmolnen drog förbi. Vi stretar oss dock över fjorden och upp till Laboes stora marina där vi tacksamma kan lägga till vid hederliga pontonbryggor i stället för dessa förb…. pålar. Blöta men glada ringer vi till Jörgen Schröder Gaspåfyllaren för att få vägbeskrivning. På sin svårbegripliga tyska undrar han vad i friden vi gör i Laboe om vi nu ska till honom. Efter ett visst palaver i mobiltelefonen inser vi att detta inte är rätt plats. Den hamn vi ska till ligger en bit söderut och heter Möltenort. Eftersom det är lördag vet vi att han stänger klockan 13.00.
Nu är det bråttom. Vi kastar oss iväg i det fortsatta ösregnet och sladdar in i den mycket mindre, men söta hamnen Möltenort (med pålar – förstås). Klockan är då drygt 12.30. Medan jag och ungarna förtöjer får Gunnar en komplicerad vägbeskrivning per telefon. Stället ligger inte precis vid hamnen, utan i ett industriområde ca 20 minuters snabb promenad därifrån. Jag; Gunnar och Anita grabbar flaskorna och rusar iväg. Precis då spricker molnen upp och en plötsligt stekande sol strålar på oss medan vi joggar upp för ständiga uppförsbackar i fulla sjöställ och gummistövlar. Vi känner oss som överstekta kåldolmar när vi andtrutna efter att irrat runt kommer fram fyra minuter i ett. Herr Jörgen Schröder Gaspåfyllaren tittar roat på oss innan han synar dessa för honom obekanta flaskor. Vi håller andan… Men han skruvar på en gängadapter och kopplar på slangen och vår lycka är gjord. Vi har hittat ett ställe i Kiel som kan fylla svenska gasflaskor!!! När Jörgen sedan undrar hur vi ska få ner de påfyllda flaskorna, som nu väger 2 x 16,7 kg tittar vi fånigt på varandra. Tar taxibilar månne fyllda gasflaskor i bilen …? Aldrig i livet att vi släpar dem fyllda hela vägen tillbaka! Men eftersom solen skiner och lyckan nu faktiskt ler mot oss infinner sig snart en taxi som villigt tar oss till hamnen för 3.50 euro. Det var det sannerligen värt. Efter en välförtjänt lunch beger vi oss iväg mot Holtenau och slussar in i kanalen.
