St Helier marina är en av tre i St Helier och dessa är de enda marinor som finns på ön. Vi blir eskorterade in i hamn av en ”harbour control”– kille i gummibåt. Marinan är mycket välordnad och de som arbetar där är mycket tjänstvilliga. De klår oss dock på £ 20, men här ingår faktiskt dusch. En dryg timme efter oss kommer Aurora in, glada över att vara i hamn. De bestämmer sig raskt för att stanna här och vänta ut kulingen som prognoserna säger ska komma om ett par dagar. Vi känner dock tiden rinner iväg och att vi gärna vill komma över till Lézardrieux i Bretagne innan dess, så vi gör oss redo att kasta loss redan nästa morgon - trots att Jersey har mycket att erbjuda. Vid nio nästa morgon kastade vi loss för att tanka billig diesel för att sedan fånga gynnsam ström vid tiotiden. Självklart hade vi vinden (8-10 m/s) rakt i näsan och sjön var tämligen gropig. Ganska snart ökade vinden till upp mot 14-15 m/s, åtminstone i byarna, och vi insåg att detta inte kommer att bli en trivsam överfart. Efter en hel del dividerande och funderande beslutade vi oss för att vända tillbaka, innan strömmen skulle göra detta näst intill omöjligt. Sagt och gjort. Typiskt nog hann vi inte ens tillbaka till hamnen innan vinden la sig igen, men vi kunde inte ändra oss igen. Det är bara att inse att man ibland fattar ”fel” beslut, vi är glada att hamna på fegis-sidan när det visar sig att det inte riktigt blir som vi trott.
Väl inne i hamnen fick vi lägga oss vid vänt-pontonen, då själva marinan var stängd p g a lågvattnet. Marinan ligger innanför en ”tröskel” (”sill” på eng.) som höjs upp vid lågvatten för att tillräckligt med vatten ska vara kvar i marinan. Så småningom ligger där ett trettiotal båtar i fyrdubbla rader som väntar på att släppas in. Vi har det rätt trevligt och samspråkar med besättningen på en annan Moody som lagt sig utanpå oss. När man sedan, efter ett par timmar, sänker tröskeln till marinan bryter rena kaoset ut. ALLA båtar ska in först! ALLA kastar loss samtidigt! Om man här får göra sig skyldig till eventuella generaliseringar, vågar vi påstå att det främst är de franskregistrerade båtarna som är ivrigast. Detta påstående styrks åtminstone av britterna på var sida om oss. Det är också där vi kan ana viss brist på kunskap om hur man manövrerar en segelbåt i trängre utrymmen där den vind som blåser gärna för båten dit man inte riktigt vill.
Vi var tre båtar i sista raden som lugnt låg kvar vid pontonen och fick oss till livs ett mycket underhållande skådespel. Vid tröskeln vaktar Harbour Control och släpper bara in en båt i taget, efter att ha anvisat en plats. Förvirringen blir total när 5 -6 båtar ska vända samtidigt utanför det rätt trånga inloppet och 25 andra båtar ligger bakom och försöker ta sig in. Flera kastar in backen utan att kolla vad som eventuellt finns bakom och folk rusar omkring som svedda råttor på däck för att bära av till höger och vänster. Harbour Control-killen åker runt som en galning i sin gummibåt och gestikulerar vilt. En fransman försöker smita förbi alla ute på ena kanten längs pirmuren, men tappar kontrollen över båten när vinden tar tag i den och för den obönhörligt mot ett par förtöjda turistbåtar och mot den utskjutande pirsockeln. Det hela påminner om en flipperkula i ultrarapid som far runt i ena hörnan av hamnbassängen. Vi har mycket roligt. Inget går väl upp mot sann skadeglädje i en marina, eller hur? Alla båtar kommer i alla fall, så småningom, in utan några allvarligare olyckor. Den något trötte Harbour Contolern belönar oss med en bra plats långsides i marinan för att vi snällt låg kvar under hela tumultet.
Vi kom alltså att stanna på Jersey i en vecka i väntan på att kulingen skulle dra över. På onsdagen hade vi storm med vindbyar upp till 32 m/s. Då är man glad att man ligger tryggt i hamn. I fint väder är annars dessa kanalöar ett paradis att segla i. Det finns inte många hamnar, men en mängd fantastiska ankarplatser runt om öarna. Speciellt de mindre öarna Sark och Herm är mycket vackra och relativt oexploaterade. Nu fick vi istället nöja oss med det utomordentliga bussnätet på ön. Man köper en heldagsbiljett för £ 7 och kan då åka i princip på hela ön. Man hoppar av där man vill och hoppar på igen när det passar. Bussarna går ungefär varje timme, ibland varje halvtimme fram till sjutiden på kvällen. På det här sättet kan man se det mesta av ön utan att behöva hyra bil. Ön har en särpräglad natur, med höga dramatiska klippor genomskurna av fantastiska bukter med de finaste stränder och kristallklart vatten. I inlandet finns både skogar och hedar och städer och byar har en charmig blandning av typiskt brittiskt och en hel del franskt.. På vissa ställen kan atmosfären till och med kännas lite tropisk. Det är den här korsningen som gör öarna så speciella.
Visst kan se en hel del bevis på att många med för mycket pengar här har funnit ett paradis för finanserna. Men det är inte det bestående intrycket, ändå. Här finns mycket genuint och St Helier gav inte intrycket av att vara något center för stora finansiella transaktioner och exklusiv shopping, utan är en ganska charmig småstad utan några speciella märkvärdigheter.
Jo, en märkvärdighet finns det allt! Frågan är bara om Svenskar för 35 pence/pound kan anses vara exklusiv shopping eller inte! (Gunnars anm)
De mindre byarna är ofta mycket söta med just denna charmiga blandning av engelsk och normandisk byhåla.
Vädret tillät oss tyvärr inte utomhusaktiviteter alla dagar. När stormen ven kring öronen och regnet öste ner ägnade vi oss åt att ”kura båt”, d v s att skriva ”i kapp” för denna hemsida och att läsa böcker. En av dagarna hade vi frisörsalong ombord, Ingeborg på Aurora var frisörska och både jag, Gunnar och Aurora-Udo blev friserade. Jag fick dessutom ny färg på det då tämligen grå håret. Bra att kunna utbyta tjänster såhär i hamn, Ingeborg tvättade ett par tvättar i vår eminenta tvättmaskin som ”betalning".
Först på lördagen var vädret och kanalen i sådant skick att en översegling till Bretagne skulle te sig trivsam. Denna vädermässigt miserabla sommar har kullkastat mycket av vår planerade rutt. Det är bara att inse att vi inte kommer att kunna se mycket av södra Normandie, om vi ska kunna korsa Biscaya innan augusti är slut och, framför allt, kunna plocka upp Olle, Gunnars svåger, som anländer i Brest –trakten den 27 augusti för att segla med oss en dryg vecka. Vi får lov att hoppa över St Malo och Mont St Michel, som jag sett fram emot. Vi har bestämt att vi ska resa dit landvägen i stället. Vi sätter istället kursen mot Lezardrieux i norra Bretagne.