Redan under måndagen hade Maja klagat över mystiska smärtor i ryggen, åt njurarna till. Vi överväger att uppsöka läkare, men eftersom hon är bättre nästa dag avvaktar vi. På onsdag morgon är hon sämre igen och vi börjar misstänka urinvägsinfektion. Efter att ha diskuterat läget med Maja bestämmer vi oss för att i alla fall gå över till Kiel, eftersom det slutat blåsa och att det sannolikt är lättare att skaka fram en läkare där än i Bagenkop. Så efter att ha vi sjungit för Anita och ätit en stadig födelsedagsfrukost med presentöppning ger vi oss iväg. Som vanligt, när det inte blåser kuling, hade vi ingen vind alls utan gick för motor. Regnet kom dock först i inloppet till Kielfjorden, men då kom det desto mer. Lugn och tämligen händelselös överfart. På kvällen gick vi på en trevlig liten restaurang i närheten av hamnen för att fira Anita. Vi åt och drack mycket gott och den trevliga personalen kom fram och gratulerade Anita. När det var dags att bryta upp och betala får vi veta att de inte kan ta emot någon form av kort. Finns det verkligen restauranger kvar i storstäder som inte tar kort? Då våra samlade tillgångar i euro uppgår till 6:50 och närmaste bankomat ligger 3 km bort och Maja och Erik gått i förväg för att fixa överraskningstårta i båten ser vi ingen annan råd än att låta Anita stanna kvar och diska. Med skräck i ögonen stirrar hon på oss för att försöka se om vi verkligen menar allvar. Kul födelsedagspresent… Den trevliga servitrisen skrattar bara och säger att ”This happens all the time” och att vi kan betala i morgon. Kanske har de insett att det är bättre för affärerna att låta bli att sätta upp något anslag om att de inte tar kort och att låta de som inte har kontanter äta på kredit.
Nästa morgon ringer vi till SOS International i Köpenhamn för att ta reda på vilken slags sjukvård de rekommenderar ur försäkringssynpunkt. Det blir till att ta sig till sjukhus. Som tur är ligger Universitetskliniken inte mer än 10 minuters promenad från hamnen och Maja, Gunnar och Erik beger sig dit, medan Loppan och jag tar en promenad på stan. De hade förberett sig på att spendera åtskilliga timmar i olika väntrum, men redan inom en halvtimme gjordes en grundlig undersökning med ultraljud och en massa provtagningar. Infektionen hade sannolikt gått upp till ena njuren men kunde avhjälpas med antibiotika. Läkaren ville dock för säkerhets skull skicka proverna för vidare analys och skulle skicka SMS om något annat visade sig. Med recept och en ”utifall att det inte skulle bli bättre inom 48 timmar – remiss” samt med förhållningsorder att göra ett nytt ultraljud i Sverige kunde de lämna sjukhuset efter två timmar. De var mycket imponerade över den tyska sjukvården, som dessutom var helt kostnadsfri. Dock kunde inte medicinen köpas med de subventioner man normalt får utan kostade hela 700 kronor för en dos antibiotika. Det kom inget SMS från läkaren och Maja blev helt symptomfri efter ett par dagar. Redan nästa dag kunde vi allihop gå på shoppingrunda i Kiel. Kiel är helt klart en stad för den som vill gå i affärer, det finns varuhus och gallerior i varje kvarter. Medan Gunnar, Anita och jag (Maja och Erik hade tillfälligt gått på egen hand) åt lunch på en uteservering (under tak – tack och lov) kom årets (hittills) värsta åskväder. Blixten slog oupphörligen ner runt omkring oss och smällarna ringde i öronen långt efteråt. Regn och hagelkorn som ärtor formligen vräkte ner. Då får vi se två blöta figurer komma springande på gatan för att söka skydd. De ser oss inte, utan försvinner runt hörnet. Så här såg det ut:
