Från många håll, inte minst från Helga, har vi hört att den lilla staden Honfleur som ligger en liten bit uppför Seine skall vara en riktig pärla och vi har sedan länge bestämt oss för att göra ett besök. Men för att komma dit måste man gå 8 sjömil upp för Seine, som strömmar med upp till 5 knop när tidvattnet är som kraftigast. Dessutom skall man klara konststycket att i denna ström gira 90 grader direkt in i en sluss, som dessutom bara kan anlöpas vid bestämda klockslag runt högvatten. Utanför slussen finns inga som helst tilläggnings eller ankringsmöjligheter, utan kommer man vid fel tid tvingas man ligga i farleden utanför och vänta, mitt i den hårda strömmen och den intensiva fartygs- och pråmtrafiken till Rouen och Paris. Så här gällde det att räkna rätt på tidvattnet! Så för att få rätt timing stannade vi en natt i den hemska staden Le Havre, bara 15 sjömil från Honfleur.
Le Havre är en stor färje- och industrihamn med en stad som helt bombades bort under kriget. Återuppbyggnaden skedde uppenbarligen i samma anda som det svenska miljonprogrammet, fort och rationellt skulle det gå! Stora, fula betongkomplex och breda boulevarder med öde och meningslöst vida stenlagda trottoarer blev resultatet. Tanken förs osökt till någon av de historielösa sovjetiska industristäderna bortom Ural som byggdes upp enbart för att uppfylla någon mystisk kvot. Att Le Havre till stora delar ritades av en känd arkitekt rättfärdigar tyvärr inte resultatet – sorry syster Marit...
Hursomhelst räknade vi rätt på tidvattnet, om än litet lågt på medströmmens styrka, och kom till slussen utanför Honfleur ungefär en kvart för tidigt. Det var en fascinerande känsla att vänta utanför genom att ligga och köra i 4,8 knop mot strömmen – och ändå stå alldeles still i förhållande till land. Adrenalinet stod på topp när slussen öppnade och vi skulle styra in från det förbirusande vattnet in till slussbassängens slackvatten – utan att okontrollerat svepas iväg i strömvirvlarna. Ett plötsligt motorstopp här vore en mardröm! Men allt gick bra (tack Perkins, old chap, we owe you one pint) och när den inre slussporten öppnades....