21/3 – 22/3
Efter Marbella fortsätter vi österut. Vädret är oftast hyggligt, med soldisig värme, men svaga vindar så det blir mest motorgång. Landskapet vi passerar är enahanda trist, ja så trist att det faktiskt bara därför förtjänar en del kommentarer. Förutom de ganska höga och vackra bergen, som ibland ståtar med litet snö på toppen, och bildar bakgrund till kusten är det oändliga massor av betong och plast som ger det bestående intrycket. Betongen har formats till oändliga rader av smutsgrå hotell, lägenheter och semesteranläggningar som kantar kusten i mil efter mil. Orterna har olika namn, som t.ex Benalmadena, Torremolinos, Almuñecar eller Almerimar. Men från havet bildar de en enda identitetslös parad av trista turistanläggningar där det är omöjligt att avgöra var den ena orten slutar, och den andra tar vid. Och bakom strandens remsa av hotellbebyggelse är landskapet inklätt med plast. Ja, det ser faktiskt ut som om en jätte gått loss med oändliga rullar av Gladpack och plastat in hela jäkla landskapet!
Under plasten odlas en stor del av Europas behov av grönsaker, ett massivt odlande som är tungt belastande för miljön. Dessutom skapar det koncentrerade odlandet stora sociala påfrestningar då arbetskraften är till största delen består av nordafrikanska gästarbetare, Många av dem vistas illegalt i landet och arbetar till låga löner utan vare sig rättigheter eller skyddsnät. Men å andra sidan, inte tvekar man själv när man på ICA därhemma kräver tillgång till visserligen smaklösa, men ändå röda och billiga tomater året runt. Förhoppningsvis får minnesbilden oss att tänka om.
När havet ligger spegelblankt ser man också tydligt hur förorenat Medelhavets vatten är. Jag överdriver inte när jag påstår att det aldrig är mer än 10 meter vatten mellan fynden av flytande skräp. Det kan vara plastflaskor, ölburkar, dunkar, påsar, presenningar, sopsäckar eller prydligt ihopknutna och fyllda plastpåsar med hushållssopor. Kort sagt all den skit man normalt hittar i soptunnor ligger här och flyter istället. Stora vattenområden är dessutom täckta av en tunn oljefilm och man kan bara spekulera i hur mycket skit det finns i vattnet som man inte ser!
Det är på denna trista och fula kust tiotusentals svenskar skaffat sig ett hus eller en lägenhet och tillbringar en stor del av året. Obegripligt!
Då denna kust helt saknar ankarplatser är vi hänvisade till de dyra och med varandra helt förväxlingsbara marinorna som alla ser likadana ut, och omges av samma utbud av restauranger, barer och souvenir/skräpshoppar som i nästa hamn, och nästa hamn, i all oändlighet...
Marinorna är välfyllda, dels med inhemska båtar, dels med båtfolk från andra nationer som stället för hus eller lägenhet på land, år efter år bor på sin båt. Den största andelen av dessa är naturligtvis engelsmän, men många hamnar ståtar också med en svensk eller skandinavisk koloni av mer eller mindre bofasta båtmänniskor. Vad dessa människor gör år ut och år in, förutom att sitta i barerna eller i båten och dricka billigt vin och röka billiga cigaretter är ett mysterium. Men det är ju naturligtvis var och ens ensak att välja sin egen livsstil och här på Costa del Sol finns det ju svenskspråkiga lokaltidningar och på FM-bandet svensk radio! Dessutom svenska maträtter på restaurangerna och billigt flyg hem.
Tyvärr mötte vi också bland dessa seglande utlandssvenskar en grupp som ståtade med väldigt osmakliga åsikter. Dessa var de förtids- och sjukpensionerade, som levde här i solen på sin fina segelbåt och gnällde över hemlandet! Man satt och uppbar en pension men hade mage att gnälla och svära över invandringen, svängdörrarna inom fångvården, skitskolan och sossepacket. Men mest gnällde man över skatterna i det ”tjuvsamhälle” som varje månad gav dem medel att leva vidare på sin segelbåt i solen. Naturligtvis kan jag inte ifrågasätta bakgrunden till att dessa människor är pensionerade i en normalt arbetsför ålder, men jag begär åtminstone litet ödmjukhet inför ett samhälle som så generöst behandlar sina pensionärer.