Efter två nedslussningar kom vi till den lilla kanalmetropolen Langres. Eller rättare sagt – vi stångade oss in med alla krafter i den lilla anläggningsplatsen 2,5 km nedanför Langres. Här finns en trevlig kajsnutt med el och vatten för kanalfarare och det kostar ingenting. Men det är inte gjort för djupare kölbåtar, redan fyra meter från kaj hade vi bottenkänning. Vi hade dock inte mycket val eftersom slussarna nu hade stängt för dagen. Med hjälp av starka och glada motorbåtstyskar som halade och drog och 75 Perkinshästar på högvarv, tvingade vi in Eilean i dyn så pass så att vi kunde komma iland med hjälp av landgången och i alla fall få in rumpan så mycket att den inte skulle vara i vägen för förbikörande pråmar. Vad vore vi väl utan andra optimistiska och hjälpsamma kanalfarare?
Langres ligger mycket vackert högt över kanalen med sin imponerande ringmur helt intakt. Annars är Langres nog mest känd som upplysningsfilosofen Diderots födelsestad. Folk här vill gärna påstå att om Diderot skulle komma tillbaka till sin stad idag skulle han inte ha några problem att hitta hem. Det stämmer nog, denna stad tycks tiden ha vandrat förbi. Det är i alla fall värt att streta sig upp den långa backen upp till staden för att flanera på dess ringmur och njuta av utsikten. Mot öster kan man se Alsaces kullar och mot sydväst ser man över hela Langres-platån. Vädret har blivit lite sämre och stora moln hänger över staden, så sikten är tyvärr inte hundraprocentig. Vi ska dock inte klaga, det kommer bara ett par regnstänk och ofta tittar solen fram. Själva staden har väl inte så mycket att erbjuda förutom vackra gamla hus och charmiga torg, men den har en lite sömnig, trivsam atmosfär och är trevligt att strosa runt i och titta på husfasader.
Vi mötte inte mycket folk, och vore det inte för de förberedelser som gjordes för en lokal fest senare på kvällen, skulle vi nog tro att staden var öde. Ett par ambitiösa lågstadiefröknar och deras små elever höll på att göra om torget till en skog genom att placera ut grenar i sandsäckar. Här skulle de senare spela upp en pjäs de sannolikt övat på hela året. Under dessa grenar/träd spred barnen ut torkade löv och en ohygglig massa mossa, som de plockat i riktiga skogen. Medan vi stod och tittade på blåste det plötsligt upp och vinden kastade sig över scenen i och sopade med sig alla löv och all mossa och välte två tredjedelar av ”skogen”. Det var onekligen lite sorg-roligt att se de förtvivlade barnen och fröknarna fåfängt jaga de noggrant utplacerade löven och mosstuvorna som virvlade bort i vinden och jag skickar en tanke till alla tappra kollegor som nu utschasade släpar sig fram i slutspurten hemma i Sverige. Konstigt nog skulle festligheterna inte börja förrän 21.30 och tyvärr kunde vi inte se hur det avlöpte, då en dålig mage (min) hindrade oss från att streta oss upp till stan igen på kvällen.. Det fortsatte dock att blåsa hårt hela kvällen.
I övrigt ägnade vi oss åt båtvård, fendrar och fribord hade nu blivit rejält geggiga av allt upphasande längs slemmiga slussväggar. I jämförelse med de skinande tyska motorbåtarna fick vi ju skämmas över Eileans pinsamma tillstånd. Vi stannade i Langres i tre dagar, för efter att ha planerat lite inför den närmsta framtiden insåg vi att vi nu har gott om tid.