... (om än med vissa improvisationer) ombord på Eilean
Sent på kvällen den 18 december var det då dags att för första gången på 5 månader se barnen! Med Pehr bakom ratten kör vi ut till Far-o-flyg och kliver in i ankomsthallen. Döm om vår förvåning när vi hör någon ropa ”Hei Sanna og Gunnar”! Minsann är det inte Ingeborg från Aurora som väntar på ytterligare en väninna från Norge! Det blev ett glatt återseende med litet snabbt vad-har-hänt-sen-sist-skvaller, vi har ju inte setts sedan Cascais, nästan 2 månader tidigare. Så småningom anländer det försenade flyget och vi kvitterar ut två trötta Loppor. Maja hade inför resan drabbats av ”läskigt-att-byta-plan-i-Lissabon-nojan” och deras mamma hade då arrangerat med assistans från flygbolaget. Detta innebar att barnen bokstavligen behövde kvitteras ut, med legitimation och allt. Barnen var sig lika, utom Maja, sist var hon svarthårig, men numera var håret diskret självlysande ljusrött... Långt efter midnatt kommer vi ombord och tar en sen fika med macka. Det finns mycket att berätta, om hur det är hemma, om Majas första termin på gymnasiet och Anitas musodlingar och annat skoj. Snart går dock Anitas ögon i kors och det blir läggdags.
Vi stannar ett par dagar i Albufeira, ungarna passar på att bada trots det något kylslagna vattnet som håller ungefär 17 grader men i lä är det faktiskt riktigt varmt i solen, ungefär som en klen svensk sommar. Vi ser på stan och Maja hittar till sin glädje ett oerhört tjusigt leopardmönstrat rosa skärp. Den 22 december kastar vi loss från Albufeiras marina och har vi en fin halvvindssegling till Portimaõ där vi ankrar upp för natten innanför den yttre vågbrytaren. På morgonen tar vi jollen i land och tillbringar några timmar på stranden. Vi äter matsäck, letar snäckskal, bygger sandslott och gonar oss i solen. Mot eftermiddagen seglar vi i frisk vind den sista biten till Lagos för att installera oss inför julen.
Döm om vår förvåning när vi ser att Philos med Andy och Kerrie ligger kvar! Trots fint väder har de fortfarande inte kommit iväg till Kanarieöarna! Det visar sig att listan på sådant som gått sönder eller måste förbättras var lång efter deras oväderssegling förra gången. Man kan nog också ana sig till en viss ovilja till att ge sig ut igen, den här gången gäller nog 100 % goda väderprognoser! Nu vidtar julpysslet. Vi klär granen, en liten halvmeterhög plastgran. Båten smyckas med ljusslingor, snöspray på fönstren, samt kulor och rosetter på strategiska ställen. Vi bakar också lussebullar med jäst och saffran Lopporna haft med sig från Sverige. Just dessa varor verkar vara omöjliga att uppbringa här.
Vi handlar mat, jag gravar lax, Sanna steker köttbullar, Anita gör rödbetssallad och vi slår in paket, allt i strålande sol och dryga 20 grader.
På själva julaftonen äter vi en lyxig frukost med bland annat risgrynsgröt och tar sedan en lång promenad på stranden. Anita badar i de ganska stora bränningarna och vi andra letar snäckskal. När vi kommit ombord dukar vi julbordet med två sorters sill, ost, knäckebröd, öl, nubbe, rökt och gravad lax, grillade vitlöksräkor, grillad bläckfisk, köttbullar och skinka. (Skinkan är en hel bit lufttorkad Portugisisk skinka, inte precis vår svenska julskinka...)
Vi äter och äter, och först närmare midnatt kommer vi fram till paketöppningen. Av barnen får vi fina ljus, servetter och ett par söta glögg- / espressomuggar och en svart plastanka som nu sitter som maskot längst fram på pulpit. Trötta och mätta somnar vi sent. Det går att åstadkomma litet julstämning trots sommarvärme och palmer!
Juldagen är som juldagar brukar vara – slöa. Vi gör i stort sett ingenting, läser, ungarna kollar på Harry Potter som de lånat från Andy och Kerrie. Sent på kvällen kommer Andy och Kerrie över med en stor hemkokt ”pudding”, ett slags engelsk julefterrätt som är ohyggligt mäktig. Dess kalorimängd borde kunna föda en mindre afrikansk by i ett år eller så... Vi mumsar på The Pudding och diverse julmatsrester (svenskheter som glögg, gravad lax och inlagd sill föll minsann anglo-irländarna i smaken), dricker irländsk whisky och pratar till långt inpå natten.
På Annandagen lägger jag mig sjuk, Maja och Anita hade nog med sig några otäcka svenska baciller som upplivade av Algarves värme gav mig en förkylning av sällan skådat slag. Vi nås också av nyheten om katastrofen i Asien och genom BBC´s nyhetssändningar växer långsamt insikten om det oerhörda som hänt. (Maja, Anita och jag gör en utflykt till den närbelägna Praya Donna Ana, som enligt guide-boken ska vara en av de vackraste stränderna på denna sida av Algarve. Vi har packat ryggsäckarna och går och går. När vi äntligen kommer dit är den solbelysta delen av stranden upptagen av ett gäng halvnakna ungdomar, så vi går vidare. Problemet är att när solen står så här pass lågt skuggar de höga klipporna stränderna de ruvar över och vi klättrar upp och nerför dessa klippor utan att hitta något bra ställe att äta vår matsäck på. Till slut har vi kommit runt udden och förbi fyren. Här finns bara jättestup rakt ner i havet. Något molokna tvingas vi vända tillbaka och när Anita nästan dött bestämmer vi oss för en solig sluttning i stället, där vi äter våra mackor. Vi har i alla fall fått se vackra stränder! Utan större knot knatar vi sedan tillbaka till en sjuk Gunnar. Då har vi varit ute och gått i mer än fyra timmar. Som belöning går vi på restaurang och äter middag och hittar en alldeles utomordentlig restaurang, som vi omedelbart utser till vår favorit. Denna enkla restaurang drivs av ett gift par, hon lagar all mat och han gör resten. Maten är enkel men alltid superb. Vi är inte de enda som utsett detta ställe som sitt stamhak, redan andra gången vi var där hälsade vi igenkännande på flera gäster. Sannas anm.).
Under mellandagarna hyr vi en bil och gör utflykter. Lopporna och Sanna gör en shoppingrunda så att barnen får en möjlighet att bränna en del av julklappspengarna. Under tiden jagar jag gasol och finner så småningom en ”gasmack” där man tankar gasbilar. De fyller villigt, billigt och sannolikt inte helt lagligt vår tomma flaska med egna adaptrar från en pump som i stort sett ser ut som vilken bensinmackspump som helst. Däremot har jag ingen aning om vad det är för slags gasol vi får, om det är propan, butan eller en blandning av dessa. Vi kan vara glada att Eilean är engelsk och med ett gassystem som är gjort för butan. I ett sådant system går det att köra propan, som vi gör hemma utan problem, tvärtom är däremot riskabelt.
Shoppingråttorna kommer så småningom nöjda hem med en massa kassar med kläder och andra grejor. En dag åker vi ut till Cabo Saõ Vicente och vidare till en fantastiskt vacker och öde sandstrand, Praja do Castelejo, vi hittar inklämd mellan klipporna på västkusten.
På återvägen kör vi på omöjliga, gropiga och steniga småvägar som slingrar sig längst kustklipporna och hittar vackra utsikter och gamla fortruiner. Vi gör också en dagsutflykt till ”Zoomarine”, en stor havsdjurpark. Där kan man se på delfin- och sjölejonshower, och kika i stora akvarier med hela Atlantens fiskliv, komplett med hajar, bläckfiskar och allt. Ganska imponerande faktiskt.
Vi vinkar också av Philos – igen. Tredje gången gillt? Skall det äntligen bli Kanarieöarna?
Tiden går väldigt fort och alltför snart är det dags för barnens hemresa. Tidigt, tidigt, redan 03.20, ringer klockan dagen före nyårsafton och vi tar bilen ut till Far-o-flyg och barnens flyg hem till kalla Sverige. Hejdå, vi ses snart igen!
Det har varit jättekul att ha ungarna hos oss igen. Vi önskar såklart att de kunde vara med oss på hela resan. Men vi inser också att denna seglings- och marinatillvaro inte särskilt tilltalar ungar på 11 och 16 år i längden - utan mamma, pojkvän, kompisar eller skola, TV och Internet. Vi hoppas att den ganska stillsamma tillvaron ombord nu i jul inte avskräckte er, Maja och Anita, utan att vi får se er ombord snart igen. (Sannas anm.)
