Så var det då nästa dag dags för Den Kulturella Delen av Mamma och Ralfs Lissabonbesök. Om man bara har två hela dagar på sig att göra Lissabon med omnejd och en av dem går åt till shopping, gäller det att gallra HÅRT bland det som denna vackra stad har att erbjuda.
Tämligen eniga beslutade vi att utnyttja det härliga vädret och bege oss upp i bergen strax nordväst om Lissabon till Sintra, där Portugals kungligheter i århundraden har tillbringat somrarna i flykt undan hettan i Lissabon. Här finns ett par märkliga slott och en och annan borg att beskåda, men också ett strålande vackert landskap.
Vi ställde klockan på väckning för att komma iväg tidigt med den lokala bussen. Nu blev det inte en så tidig avgång som det var tänkt, det tar sin rundliga tid att få alla i ordning på båt. Sedan kom Budlups Hans för att säga hej då, eftersom de skulle bege sig från Cascais denna morgon. Efter vederbörligt utbytande av adresser och telefonnummer skyfflade vi ut honom för att avsluta morgontoalettbestyren, När Gunnar och Ralf sedan satt och väntade på att respektive hustru skulle bli klara blev Gunnar tillfrågad om han kunde hjälpa en tysk båtgranne med att hissa upp honom i masten för att åtgärda något. Hans fru låg sjuk i influensa, och detta skulle bara ta en kvart i anspråk. Efter att ha konstaterat att damerna ännu inte var i närheten av färdiga kavlade Gunnar upp ärmarna och gick över till tyskens katamaran. (Det var nära att uppdraget ledde till att den sjuka hustrun blev änka! När jag fått upp tysken i hans masttopp visar det sig att winchen jag hissat honom i inte låser utan tenderar att snurra baklänges! Uppdraget visade sig ganska obehagligt och jag drog en lättnadens suck när tysken åter stod på sitt däck. När jag litet irriterat påpekar att winchen är defekt, svarar han att det hade han ingen aning om, han har inte använt just den winchen på åratal! För min del får han gärna vara livstrött, men det är litet taskigt att överlåta åt mig att förklara för hustru och barn vad braket i däck de nyss hörde innebär…Gunnars anm) Detta uppdrag visade sig dock ta långt mer än 15 minuter och solen stod rätt högt på himlen innan vi äntligen satt på bussen som via Cabo Roca, kontinentaleuropas västligaste udde, skulle ta oss till Sintra på en och en halv timme.
Efter en fin busstur uppför bergen beslutade vi att först titta på Palacio de Pena , ett helknasigt hotell byggt av den tyske prinsgemålen till drottning Maria på 1800-talet. Han önskade sig ett sagoslott och det kan väl sägas att han nog fick sina önskningar uppfyllda. Karln (eller den tyske arkitekten) måste varit lite småtokig. Just på den bergstopp där prinsen ville ha sitt slott råkade det ligga ett gammalt kloster, så slottet är helt resolut byggt på och omkring detta. Klostrets matsal blev också slottets och de tämligen små klostercellerna blev sovrum. Man lät sig dock inte avskräckas av rummens begränsade yta, utan släpade in alla de möbler och andra tusentals prylar som anstod kungligheter vid denna tid. Knappt en kvadratdecimeter står omöblerad, de hemska möblerna står i princip travade på varandra. Den välbevarade interiören ger sevärda prov på det fullständigt horribla inredningsmodet som rådde under denna tid. Det är nästan omöjligt att föreställa sig att det faktiskt också fått plats en hel det människor i dessa rum. Tyvärr var kameror bannlysta inne i slottet.
Väl tillbaka i Cascais på kvällskvisten var vi nöjda, trötta och mycket hungriga. Vi kastade oss direkt in på den första, trivsamma restaurang vi hittade och inmundigade otroliga lass av fisk och gott vin därtill. Hovmästaren föreslog två olika fiskrätter gjorda på typiskt portugisiskt vis, den ena med en slags tomatsås, den andra inbakad i ett berg av havssalt, som sedan knackades bort med en liten hammare. Vi hade svårt att bestämma oss, så två valde den ena och två den andra, så skulle alla ta av båda rätterna. Det var bara det att fiskarna var för sig säkert skulle ha räckt till sex personer. Vi fyra stoppade alltså i oss fisk för en sådär 10-12 personer den kvällen. Det var dock mycket gott, så vi lyckades länsa faten. Sedan var det ingen som hade svårt att somna när vi så småningom vacklat hem till båten. Så kom den sista dagen, efter en lång frukost var det dags att följa våra gäster till flygplatsbussen – och vi var ensamma igen. Tack, Viveka och Ralf, för ett par intensiva och trevliga dagar fyllda med skratt, god mat och få döda punkter!
Under de sista dagarna hade våra seglande bekanta redan lämnat Cascais. Aurora, som var förstärkt med en väninna från Norge, utnyttjade det goda vädret med högtryck och nordvindar till att lämna Portugals västkust och smita runt hörnet till det lugnare och varmare Algarve. Budlup utnyttjade också vädersituationen och kastade loss med en motvillig Monica för Madeira och Philos drog sig söderut till Sines, där vänner till dem bor.
Efter något dygn får vi dock ett telefonsamtal från en mycket dyster och nedslagen Hans på Budlup. Deras seglats till Madeira hade slutat i myteri – en ständigt sjösjuk Monica hade i den höga dyningen till sist övertygat Hans om att drömmarna om Brasilien skulle förbli just drömmar. Med svansen mellan benen hade de återvänt till kusten och gått i hamn i Setubal. Under tiden har svenska Destiny seglat in i Cascais. Med Beng och Hang har vi haft SMS-kontakt under lång tid då de är goda vänner till våra klubbkamrater Margareta och Christer på Helga. Destiny har hela tiden legat bakom oss, men i vårt tempo var det oundvikligt att de så småningom skulle komma ikapp. Vi firar tilldragelsen med att göra ett gemensamt besök på en restaurang.