För dem som inte känner till problemen med galvanisk korrosion så handlar det i korthet om att mellan olika slags metaller nedsänkta i saltvatten bildas det en svag elektrisk ström. Principen är den samma som för ett vanligt batteri. När strömmen uppstår avger den minst ädla metallen molekyler till den ädlare, och i långa loppet försvinner det då material från den oädlaste. Zink hör till de allra oädlaste metallerna, och därför skruvar man fast klumpar av zink, s.k. offeranoderanoder vid metallföremål under vattnet. Dessa offeranoder avger då material i första hand och skyddar på det sättet dyrbara metalldelar som t.ex propeller, propelleraxel och bogpropellerns växelhus från att långsamt frätas bort.
Problemen med galvanisk korrosion ökar dessutom när man ofta ligger ansluten till landström, då läckströmmar mellan båtarna i en hamn kan påskynda den galvaniska korrosionen.
Eilean är ju från varvet utrustat med ett s.k. ”bonded system” vilket betyder att alla metallföremål som är i ständig kontakt med vatten är sammanbundna med kablar, som i sin tur är förenade till en stor gemensam offeranod, en slags central jordpunkt. (Detta jordsystem får i sin tur inte vara förbundet med båtens batteri-minus) Under förutsättning att kablarna är i bra skick och därmed den elektriska förbindelsen mellan de olika metallföremålen god, skall den gemensamma offeranoden räcka som skydd. Men som ett extra skydd är vissa delar dessutom utrustade med sina egna extraanoder, bl. a propellern.
Eftersom de övriga offeranoderna som sitter på kylskåpets kylare och bogpropellerns växelhus samt den gemensamma anoden klarat sig bra misstänker jag att propelleraxelns jordning inte varit tillfredsställande och därmed har propellerns extraanod förbrukats i förtid. Propelleraxeln, och därmed propellern får normalt sin jordförbindelse genom backslaget och dess lager. Förmodligen gör den tunna oljefilmen i lagren att förbindelsen inte är hundraprocentig.
För att problemet inte skall återkomma tillverkade jag en extra jordanslutning till propelleraxeln med hjälp av en reservlatta i glasfiberplast och en mässingsbult. Lattans ena ände är fastskruvad i båten på ett sådant vis att den andra änden pressas mot propelleraxeln med ett visst fjädertryck. Genom lattan, där den vilar mot axeln, har jag skruvat en mässingsbult med mutter så att bulthuvudet rider på axeln. Bulten är i sin tur förbunden med jordsystemet med hjälp av en kabel. Därmed blir axeln ordentligt jordad även när den roterar. Den relativt mjuka mässingen nöts lättare än axelns hårda rostfria stål och det uppstår ingen risk att axeln skadas. Det hela verkar fungera fint, möjligen verkar bulten bli utnött så småningom och måste ersättas, men det är en enkel procedur.
För den intresserade kan jag dessutom nämna att installationen för två år sedan av en gång-värmeväxlare (för att utnyttja motorns överskottsvärme till att värma båten vid motorgång) kopplad till motorns kylsystem och båtens vattenburna värmesystem ledde till oacceptabelt stor anodförbrukning när båten var ansluten till landström. Det visade sig så småningom att gång-värmeväxlarens metallhus gav en viss elektrisk förbindelse genom de två vatten/glykolblandningarna i motorn respektive båtens värmesystem. I värmesystemet finns det en 230 V elvärmepatron, vars metallhölje naturligtvis är skyddsjordat. Därigenom uppstod en elektrisk förbindelse genom vätskorna, motorn och båtens alla metalldelar under vatten till landströmmens skyddsjord och läckströmmarna blev så höga att anoderna förbrukades på mindre än tre månader. Efter några fruktlösa experiment med s.k. galvaniska isolatorer blev det till att bita i det sura äpplet och installera en isolationstransformator – många 1000-lappar och 30 kg... Nu är Eilean galvaniskt skild från landströmmen och problemet tycks vara löst. För den intresserade, kontakta Digital Marin på Bosön, Lidingö. De bygger transformatorer på beställning utifrån kundens behov, snyggt monterade i plåtskåp med säkringar och jordfelsbrytare och till avsevärt lägre pris än exempelvis Odelco.