... tack vare rådigt ingripande från Viesturs. 12/6.
I den lilla staden Joinville där vi stannat för natten i ett kostnadsfritt, tjusigt och segelbåtsdjupt Halte Fluviale utrustat med både el och vatten fick Marit span på ett slott i närheten med en åtminstånde halvberömd trädgård. Jag, som hellre utforskade den lokala supermarchén än traskade runt i hettan bland konstfärdigt snidade buskar och stånd av rundbladade floxperennior stannade hemma och handlade.
Ett par timmar senare kommer M & V cyklandes tillbaka. Marit är djupt chockad och berättar med darrande stämma detaljerat om hur hon hamnat i en hemsk nära-döden-upplevelse, där hon till och med fick en kort inblick om hur det ter sig på ”andra sidan”. (Mormor mår bra och hälsar). Lyckligtvis kunde hon ryckas tillbaks och är fortfarande kvar bland oss, men nu med ett präktigt skrapsår och blåmärke på ena smalbenet.
Hur gick det då till när Marit var så nära att lämna oss för gott?
Jo, scenen är den ovannämnda slottsträdgården, där Marit vandrar runt, utbrister i än det ena ”Ooooh-et”, än det andra ”Aaaah-et” när hon beundrar alla tjusiga växtarrangemang.
Plötsligt drar ett gjutjärnsvalv till sig hennes uppmärksamhet. På valvet klänger ett ståtligt exemplar av den extremt ovanliga lapisfärgade halvmorellen (Druttomkulla pladaska). Åsynen av denna sällsynthet absorberar Marit helt och hållet, och försatt i djup floristisk trance går hon runt med kameran framför ögonen för att finna den rätta kameravinkeln.
Då hörs ett plask, en duns och ett stön, som övergår till ett illvrål som hörs hela vägen till Paris:
”Viesturs, hjälp! Var är du? Du är alltid borta när du behövs!”
Tack vare snabba reaktioner och ett rådigt ingripande från Viesturs, där han resolut drog upp henne ur den lilla fontän hon trillat ner i, kan vi fortfarande ha kvar Marit bland oss!