21/6 – 22/6.
Men snart är det dags att ge sig iväg och vi lämnar Epernay och går nerströms på floden Marne. På Marne har vi en lätt medström, aldrig över en knop och navigeringen är enkel. Inga ”groynes” och i stort sett inga sjömärken heller. Man håller midströms på rakorna och går i ytterspår i kurvorna och djupet är sällan under 3,5 meter. I den första slussen nedanför Epernay presenterar slussvakten en nyhet för oss – en fjärrkontroll. Vi kvitterar ut en liten dosa, som innehåller en radiosändare och två knappar. En knapp för nedströms- och en annan för uppströms slussning. Den skall vi använda för att öppna slussarna framöver. Kul grej – ända tills vi ser i papperen vi fått med dosan, att om den tappas eller blir skadad skall den ersättas med 500 euro. Wow!
Vår första natthamn blir mitt emot den lilla byn Dormans. Här ligger vi vid en liten brygga som hör till en camping. I det varma vädret har vi ”pique-nique” på gräsmattan alldeles vid båten och äter grillad fransk ”saucisson”, god och kryddad korv som påminner litet om kabanossen, eller spanska chorizos. Till korven slinker det ner en Côtes du Rhône för Sanna och mig medan Anita dricker den nyfunna favoriten ”Orangina” – världens godaste läsk.
På Marne är trafiken väldigt gles – vi ser en eller två fritidsbåtar om dagen, och ungefär lika många pråmar.
Däremot är fiskarna som sitter och metar längs stränderna desto fler. Dessa har kantat floder och kanaler ända sedan Séte och kan inte alltid tas med en klackspark. Många av dessa fritidsfiskare har enorma anläggningar av avancerade spön de riggar upp i hållare längs med stränderna, ofta på små egenbyggda bryggor. Bakom har de satt upp sitt tält eller parkerat sin bil. Spöna, som är jättelånga och avancerade verkar vara gjorda av kolfiber eller andra exotiska material och rullar och spolar är av titan eller magnesium. De är också utrustade med napp-varnare, dvs klockor som ringer när det nappar. Dessa napp-varnare är nog ett måste, när en enda fiskare kan ha upp till ett dussin spön att hålla reda på. Det ser oerhört Hi-Tech ut när ett dussin mattsvarta 6-8 meter långa kolfiberspön sticker ut över vattnet, arrangerade i olika grupper. Spöna är fastsatta i hållare av mattborstad aluminium och bakom hela arrangemanget sitter självaste fiskaren och övervakar anläggningen i en speciell hopfällbar fiskarstol av kolfiber-kevlar. Seglare och golfare har här mött sina övermän när det gäller prylar! Allt detta vore väl frid och fröjd om det inte rådde hård konkurrens om vattnet mellan dessa metare och passerade båtar. Fiskarna verkar helst vilja placera sina flöten (förlåt, de kallas väl för catch-detectors numera) lång ut från strandkanten, i själva djuprännan och har ingen förståelse för oss båtfarare. När vi nalkas deras anläggningar ropar de högt och gestikulerar livligt att vi skall ta en lång omväg runt deras fiskedon, eller allra helst vända och åka någon annanstans. Att vi sticker djupt och måste hålla oss i djuprännan har de ingen som helst förståelse för. De verkar tro att kanalerna egentligen grävdes för dem och inte för några båtar!
Mer än en gång har en av dessa metare gömt sig bakom buskarna i en krök av floden eller kanalen och när vi nalkats med god fart har vi sett dem så sent att vi inte haft en chans att väja eller sakta in. Inte heller har metaren hunnit hala in sina prylar och vi brakar rakt in hela härligheten. Alla napp-varnare ringer, flötena dras ner under ytan när revarna fastnar i vår köl och metaren gapar och skriker eder och förbannelser över oss. Då är det enklast att krypa ihop, stirra rakt fram och spela döv.
Jag skall inte säga att det aldrig skett, men det är ytterst sällan vi sett någon få napp med dessa exklusiva fiskeanläggningar! Och man kan ju undra vad är det för fisk man eventuellt drar upp i dessa grumliga vatten? De enda fiskar vi sett verkar vara något brax-liknande. Och om man då gör en beräkning på: a) inköpspriset för alla grejor, delat med; b) antalet fiskar som hamnar på middagsbordet, kan man dra slutsatsen att det säkert vore billigare att beställa färsk svensk hummer med helikopterleverans. Och sannolikt mycket godare.
Att man nu inte fiskar för att äta fisken, lika lite som man seglar för att ta sig från punkten A till B har kanske en del saken att göra. Att man kan kanske, någon gång i en avlägsen framtid, kan få ett litet napp räcker som motivation för en inbiten fiskare. / Åkes anmärkning; seglande och fiskande webmaster.
Comments