...och seglar till Afrika. 26/2 – 5/3.
På söndag förmiddag den 26 februari kastar vi alltså loss från Barbate för att ta oss över sundet till Marocko och Tanger. Vi har fått SMS från Aurora, som gett sig iväg lite före oss och meddelar att de ser massor av delfiner. Själva ser vi dock inte en enda fisk på hela överseglingen, som i alla fall blir behaglig och tämligen händelselös. Vi har en alltför svag slör för att fylla seglen ordentligt, så det blir motorsegling hela vägen. Det är en härlig syn att se Rif-bergen och de högre Atlasbergen i bakgrunden närma sig över ett nästan spegelblankt sund och slänger man en blick över axeln häpnar man över att de båda kontinenterna faktiskt ligger så nära varandra. Även om utbytet mellan Europa och Afrika minst sagt varit livaktigt i alla tider över detta sund, är det märkligt att så få mil skiljer så olika kulturer.
Vi seglar in i Tangers hamn mellan sund-färjor och fiskebåtar med en lite nervös förväntan. I diskussioner vi haft innan på nätet och bland andra seglare vi mött har så många avrått oss från Marocko, medan andra bara haft positiva omdömen. Vad väntar oss här?
Marocko är ett land fullt av så många vackra platser, men Tanger hör inte till juvelerna i Marockos krona. Redan på håll kan man ana att denna stads storhetstid ligger ett antal decennier i det förflutna.
Under första halvan av förra seklet var Tanger en rätt fashionabel semesterort och en internationell stad med egen administration och egna lagar, sedan europeiska intressen proklamerat Tanger som ”internationell zon” redan i slutet av 1800-talet och tillsatt en internationell administration i staden, trots marockanska protester. När dessa europeiska intressen, speciellt från fransk och spansk sida, 1910 resulterade i att åtminstone norra Marocko delades i en fransk och en spansk intressesfär/koloni, förblev Tanger internationellt. Förmånlig skattelagstiftning (eller kanske brist på fiskal lagstiftning överhuvudtaget) gjorde Tanger till en stad vars innevånare bestod av, förutom marockanerna själva, en allsköns blandning av smugglare, skatteflyktingar, politiska flyktingar från Spanien och Centraleuropa, författare, konstnärer och andra från både Europa och USA. 60.000, nästan hälften av Tangers befolkning var utlänningar i början av 1950-talet och här fanns över 70 banker och 4 000 företag. Välkänd var denna stad också för den omfattande smuggling av allehanda varor som bedrevs här.
Allt detta ändrades drastiskt när Marocko blev självständigt 1956 och Tanger förlorade sin speciella status. Nästan från en dag till den andra försvann alla banker och finansbolag till Spanien och Schweiz och idag bor här bara ca 2 000 européer av en befolkning på nästan en halv miljon. De gamla hotellen ser ut att vara i ett rätt bedrövligt skick och hela den äldre delen av stan ger intryck av en stad på fallrepet. Dock ståtar det gamla, fina Hôtel Continental med nyrenoverad fasad och lyser upp vyn över staden från hamnen. I utkanten av staden, i området där den splitternya tågstationen ligger, var nybyggen i full gång och här finns flera nya lyxhotell-komplex.
I hamnen ser vi att här har byggts om sedan text och bilder i hamnbeskrivningen trycktes. Nu finns pontoner för fritidsbåtar utlagda, men inga fingrar, linor eller bojar. Vi får inte ligga längs med pontonen, en äldre man på bryggan instruerar oss, på arabiska och lite franska, att lägga oss med fören mot bryggan bredvid en övervintrande stor, engelsk motorseglare. Gunnar får ta jollen och ro ut en aktertamp till stenpiren bakom oss.
När detta är avklarat och vi även förtöjt Aurora bredvid oss återstår att invänta inklarering av den marockanska polisen innan vi kan gå iland. Efter en knapp timme får vi besök av en trevlig ung civilklädd polis, som på oklanderlig engelska klarar av alla formaliteter. Han är mycket välkomnande och artig på det sätt vi västerlänningar tappat bort för länge sedan. Han svarar villigt på alla frågor, men ser lite förolämpad ut när vi frågar om säkerheten i hamnen. Hans ansiktsuttryck säger oss att han återigen har att göra med fördomsfulla européer som tror att alla nordafrikaner är tjuvar. Snabbt lyckas vi rädda situationen genom att berätta om allehanda tjuverier i franska och spanska hamnar. Han försäkrar oss att säkerheten här är ”excellent”, och efter åtta dygn kan vi konstatera att han sannolikt har helt rätt. Efter en halvtimmes gemytligt samtal, där vi fått veta att Said kommer från Casablanca, att han först tänkt sig att utvandra till USA (därav hans goda kunskaper i engelska språket), men att han som ende son i familjen hade tänkt om. Vi kan lätt säga att detta är den trevligaste inklarering vi varit med om.
Jag tycker nog Tanger var en ganska vacker stad, på sitt alldeles egna slitna röriga vis. Den har en salig blandning av stiliga men förfallna franska och spanska byggnader i kolonialstil och traditionella arabiska vita byggnader, en blandning av slingrande, branta gränder i Medinan och stiliga, breda palmkantade boulevarder.
Tanger är kontrasternas stad. Man hittar fashionabla barer i neon och rostfritt, sida vid sida med små kafeér där djilabahklädda män dricker sitt kaffe på rangliga stolar. Mercedes-limousiner kör bredvid åsnor. Berberkvinnan sitter på trottoaren utanför datoraffären och säljer sitt bröd. Böneutroparens högtalare skriker skrapigt och gällt ut sitt budskap bredvid en reklampelare som skyltar med kapitalvaror och vackra människor i europeiska kläder. På trottoarerna går snygga barhuvade tjejer i kjol och högklackat och talar i sin mobiltelefon bredvid kvinnor klädda så bara ögonen syns och med en korg på huvudet. (Gunnars anm.)
Hamnen är dock deprimerande skitig. Olja flyter som en konstant färgglad film på vattenytan och allsköns skräp guppar omkring båten och orsakar nattetid mystiska ljudupplevelser.
Vi har dock inte tur med vädret. Tre dagar ösregnar det hela dagarna och med vindstyrkor i kulingtrakten är det i princip omöjligt att vistas ute dessa dagar. Trist för Ulf, som får till bringa en stor del av sin lill-semester i förpiken med en bok. Gunnar bryr sig inte så mycket, eftersom han passar på att bli rejält sjuk i någon form av bronkit – hög feber och skrällhosta. Han är såpass rutten att vi överväger läkarbesök, men efter att ha sett kön till sjukhusets akutmottagning plockar vi fram vår rese-antibiotika ur skeppsapoteket och den stackars Gunnar blir långsamt bättre, men han missar tyvärr mycket av Marockobesöket.
Ur min sjukbädd kunde jag iaktta hamnlivet, som tidvis kunde vara ganska spännande. Gästande båtar (den mesta tiden var vi och Aurora de enda utländska båtarna) ligger i en inhägnad del av hamnen som kan betraktas som en slags frihamn. Alldeles bredvid vår förtöjningsplats lägger den dagliga färjan mellan Tanger och Algeciras i Spanien till, och i anslutning till färjeterminalen ligger en stor parkering för långtradarsläp och containers i väntan på lastning. För att bli insläppt i denna avspärrade del av hamnen måste man ha giltiga dokument och passera två tull och vaktposteringar. Vår immigrationspolis utfärdade passerkort åt var och en av oss att visas upp vid vaktposteringarna. Nu verkade vaksamheten vara ganska slapp vid kontrollerna och tydligt var att många som inte hade något legalt ärende in till frihamnen slapp igenom. Dessutom klipptes stängslet runt området ofta upp och många hann ta sig igenom innan någon ansvarig ingrep. En del var säkert tjuvar, men många av dessa som smet in var pojkar och unga män som sannolikt sökte någon möjlighet att illegalt ta sig över till Europa. Dessa s.k. ”stow-aways” kunde man se smyga omkring alldeles bredvid vår förtöjningsplats, gömma sig bakom en fyrbyggnad eller parkerade bilar och hukande eller krypande smyga längs piren i sina försök att osedda smita upp på en långtradartrailer eller in i en container.
När vi först lade till och såg dessa unga män blev vi fundersamma, hur skulle vi alla samtidigt våga lämna båtarna omgivna av alla dessa skumma smygande typer? Därav frågan till vår immigrationspolis, vars nästintill förnärmade svar om ”excellent security” först inte kändes helt övertygande.
Så småningom upptäckte vi dock en liten diskret vaktkur där en civilklädd vakt oavbrutet satt på vakt dygnet runt och vars enda uppgift var att se till att ingen obehörig närmade sig våra båtar. Detta var ett jobb han skötte med stor nit, vid ett tillfälle gick jag upp på däck vid midnatt, i ösregn och mörker, för att kolla förtöjningarna i den hårda blåsten. Uppenbarligen såg vakten hur någon rörde sig ombord och kom omedelbart springande i sin fladdrande ”djilabah” för att kontrollera och återvände till skyddet av sin kur först när han övertygat sig om att allt var i sin ordning.
Litet märkligt var det däremot när han vid andra tillfällen fullständigt struntade i unga killar som framför ögonen på honom klippte upp stängslet till lastbilsparkeringen, och smet in. Är man betald för att vakta båtar så vaktar man båtar, inte några långtradare...
Vid några tillfällen bestämde sig polisen att göra en razzia mot dessa stow-aways och kom farande i piketbilar och spärrade av alla flyktvägar från den udde vår del av hamnen bildade. Det kändes litet obehagligt att sitta i sittbrunnen och bara 10 meter bort åse hur polisen jagade och slog grabbarna med batonger och brutalt släpa in dem de fick tag i in i sina bilar. Aningen komiskt blev det dock när en stor, ganska kraftig polisman med full uniform, koppel och mössa jagade en ung kille och i sin frustration över att inte hinna ikapp skrikande började kasta sten efter grabben!
Dessa stow-aways nog inte bara marockaner, utan kommer från andra nordafrikanska länder och vistas illegalt i Marocko. Tanger är ju den ort i hela Afrika som har kortaste avståndet och de bästa förbindelserna med Europa och därför dras de flesta presumtiva flyktingarna hit. Det är också från denna region de illa beryktade människosmugglarna utgår vars resor över till Spanien så ofta slutar tragiskt med drunknande övergivna människor på drift i havet. (Gunnars anm.)
Det är tur att Ulf finns med ombord och att vi hade sällskap av Aurora, för det hade inte varit jätteroligt att tomta omkring ensam på Tangers gator. Inte för att jag tror att jag skulle blivit överfallen eller något sådant, men här ser man helt enkelt väldigt sällan ensamma kvinnor ute, ännu mer sällan ensamma europeiska kvinnor.
Helt tydligt är det en stor fördel att resa med barn här, speciellt om man råkar ha guldlockiga barn. Barn tycks öppna många dörrar, även om uppmärksamheten kanske ibland kan bli lite påfrestande – åtminstone för blyga barn. Auroras minsta, Aina 6 år, fick till och med finna sig i att få smällkyssar av främmande män mitt på gatan.
Vi hade förberett oss på att mötet med Marocko (enligt diverse resehandböcker) kunde bli lite chockartat, speciellt i Tanger. Vi skulle nog vilja påstå motsatsen. Kanske berodde detta på att det var lågsäsong, att vädret var uselt de flesta dagar, eller vad vet vi? Men faktum är att det fanns ingenting otrevligt med att vandra runt i vare sig medinan eller övriga Tanger. Visst blev vi tillfrågade om vi ville ha guidning i stan, visst ville affärsinnehavare att vi skulle komma in och titta, men ingen hängde runt smalbenet på oss eller förföljde oss gata upp och gata ner, ivrigt tjatandes om kusin Hassans förträffliga mattor.
Staden är en spännande blandning av gammalt och nytt, österländskt och västerländskt och den har i mycket kvar en känsla av internationalitet, öppenhet och tolerans.
Ett måste när man är i Tanger är att gå på café vid Place de France, det legendariska Café Paris är fortfarande ett bra spana-på-folk-ställe. Här kan man fråga efter ”Charley”, om man skulle vilja ha en bra guide som kan det mesta om Tanger. Han är mycket trevlig, talar utmärkt engelska och har guidat folk från alla möjliga länder i massor av år. Han är numera pensionär, men drygar ut kassan som guide. Enligt honom själv är han den bästa guiden för kvinnor som reser utan män, eftersom han är ”en gammal gubbe” och har en ”västerländsk kvinnosyn”. Vi fastnade för denne charmerande gentleman som berättade intressanta och roliga historier och vi bestämde att anlita honom nästa dag för 50 dirham. Dessvärre vräkte det ner nästa dag och även dagen därpå, så det blev tyvärr aldrig någon rundtur med Charley.
Vi ville förstås se lite mer av Marocko än bara Tanger, men vi var osäkra på hur pass säkert det var att lämna båten i hamnen. Så här efteråt är vi säkra på att det skulle varit helt okej att rest iväg ett par dagar, vi kunde inte klaga på säkerheten, men vi ville inte heller att lämna den sjuke Gunnar ensam några längre tider.
Vi bestämde i alla fall att tillsammans med Auroragänget göra en dagsutflykt till Asilah, en mindre hamnstad 5-6 mil söderut på västkusten.
Vill man se sig om finns utmärkta tågförbindelser mellan de större städerna. Sedan finns det bussar, som inte alltid är helt tillförlitliga vad gäller tiderna. Ska man göra lite kortare resor finns de sk grand taxis, ett bra alternativ om man inte har något emot att klämma ihop sig. En grand-taxi är en ljusgul Mercedes från 70/80-talet, sannolikt köpt bättre begagnad från tyska taxifirmor. Dessa kör vissa speciella rutter, t ex Tanger – Asilah och man köper in sig på en plats i bilen. Är man en hygglig förhandlare kan det bli mycket prisvärt.
En grand taxi hittar man på Gare Routiére, där en ”samordnare” raskt fixar ihop dig med rätt chaufför. Man gör upp avgiften i förväg och sedan är det bara att klämma in sig. Taxin åker när chauffören anser att bilen är full. En grand taxi tar sex passagerare, två i passagerar-framsätet och fyra bak. Har man spenderbrallorna på sig och vill resa bekvämt kan man ju alltid köpa upp alla sex platserna i bilen.
När vi skulle ta oss till Asilah blev vi i alla fall rådda av den trevlige polismannen Said att ta tåget. ”That´s the safest way to go. You know, not all drivers are good...” Men eftersom vi envisades med att gå till stationen på andra sidan staden, missade vi förstås tåget med 10 minuter. Nästa tåg skulle gå om tre timmar. Lösningen blev då att ändå chansa på en grand taxi, och eftersom tre av oss har små taniga barnrumpor tänker vi att vi nog kan åka alla sju i en bil.
Efter en stund hittar vi faktiskt en taxi vid stationen. Vi misslyckas dock med att övertala chauffören att ta oss alla sju, men han är mycket hjälpsam, och jag kan, trots min bristfälliga skolfranska, förstå att han kallat på en petit-taxi (= som en vanlig taxi, oftast en liten Renault) som ska ta oss till grand-taxistationen. Där ska vi byta taxi för vidare transport till Asilah. Innan vi vet ordet av, har vi hamnat på ”Gare Routière”, där vi hux flux hamnar hos en taxikille som skulle köra till Asilah. Efter att ha schackrat lite om priset inser jag att vi inte har några dirham och undrar om jag kan betala i euro. SWAP! – min 20- eurosedel rycks ur min hand och en främmande kille försvinner med den. Innan jag hämtat mig från förvirringen dyker han upp igen med 200 dirham, ger 30 till taxichauffören och trycker resten i näven på mig. Förvirrade och småskrattande sätter vi oss i baksätet i den äggtoddygula mercan. Nu är det bara att vänta på ett gäng andra som ska till Asilah, så att bilen blir full.
Efter några minuter blir vi ombedda att i stället sätta oss i framsätet båda två. Ulf är inte den kortaste och jag inte den tunnaste av människor, men vi gör vårt bästa och lyckas knöla in oss båda i passagerarsätet fram. Efter ytterligare kanske tio, så småningom rätt svettiga, minuter kommer två män och placerar sig bekvämt i baksätet, varefter vi kör iväg mot Asilah. Vi funderade länge på denna placering, varför kunde inte en av oss sitta i baksätet? Men vi klagade inte, vi kom helskinnade till Asilah för det facila priset av knappa 15 kronor per skalle.
Vi tappade däremot bort Auroragänget. Vi körde faktiskt förbi dem på vägen, när deras taxi hade fastnat i en poliskontroll. Jag hade i brådskan råkat slänga ur mig att vi skulle ses vid tågstationen, utan tanke på att denna i Asilah ligger dryga två kilometer utanför stan. Jag menade naturligtvis taxistationen. Vi hoppades att Ingeborg och Udo förstod detta och beslutade att inte vandra tillbaka de dryga kilometrarna, utan väntade på dem där.
Vi väntade och väntade, sedan började det regna så vi tog oss till ett café i närheten för att vänta där i stället. Där träffar vi Abdulhatif och hans kompis Hamid, båda i 30-årsåldern och som pratar bra engelska och vill bjuda på te och kaffe. De talar mycket om skillnaden mellan Asilah och Tanger, om besväret med alla lurendrejare i Tanger som ska ”guida” turister, om hur det är helt annorlunda här. Här är alla vänliga och gästfria. När vi berättar om hur vi tappat bort våra vänner har de förstås alldeles nyss sett Auroragänget och erbjuder oss att hjälpa oss finna dem... Tja, så kan det gå till. Och innan vi hinner blinka sitter vi i Amids ”äkta berber-affär” (som minsann inte är öppen varje dag) och dricker mint-te på små trästolar. Till deras heder ska sägas att vi här blev lämnade helt ifred för att titta, ingen försökte pracka på oss något. Jag köpte ändå ett fint fat, (jag har redan två från Tunisien, men jag är lite svag för denna nordafrikanska handmålade keramik...) som jag prutade ner från 450 till 140 dirham. Gamle Amid såg till slut nöjd ut, trots antydningar om rån, så jag antar att han gjorde en bättre affär än vad jag gjorde, men 140 x 0,9 kronor tycker jag att fatet var värt.
Så fort vi sagt adjö till dessa ”hjälpsamma” och trevliga herrar, samt - efter visst hintande - lämnat en dusör till Abdulhatif, fann vi förstås Auroragänget direkt.
Trogna vår överenskommelse hade de tagit sina tre tappra ungar och marscherat iväg de dryga två kilometerna till tågstationen. När vi aldrig dök upp knallade de så småningom tillbaka hela vägen igen. Vi träffade dem utmattade på ett café strax efter att de återkommit till staden.
Ulf och jag fick skämmas över vår slapphet…
Asilah är i alla fall en mycket trivsam liten hamnstad med en fin strand mot Atlanten. Stranden blir riktigt kanonfin någon kilometer söderut. Här känns livet mer avslappnat än i Tanger,trots att vi drogs vid näsan av Abdulhatif. Asilah har en charmig äldre stadsdel, som väl inte kan kallas medina, egentligen, då här bara finns några enstaka affärer och de smala gränderna låg tysta och öde. Här fanns inte alls den brusande kommers man brukar förknippa med en medina. Kanske är det så här lugnt och stilla bara på vintern, kanske berodde det på den envist regnstrilet.
Många nordeuropéer drar sig ju för att resa i dessa länder för att det är så jobbigt att just handla här, med detta evinnerliga schackrande om priset. Vi är ju inte så bra på att pruta. Visst kan det vara både tidsödande och jobbigt, men om man kan se inhandlandet av den där jackan, väskan eller skinnpuffen mer som en social affär, ett möte med en annan människa, som man faktiskt avdelar lite tid till, blir det mycket roligare. Ju dyrare sak du ska köpa, desto längre tid behöver man på sig.
Jag minns när Gunnar och jag köpte en matta i Istanbul. Det tog oss större delen av två dagar och otaliga glas äppelte och kaffe att genomföra köpet. När det hela var klart hade vi lärt oss det mesta om matthandlarens familj (vars barn nu inte skulle få något att äta, sedan han ”nästan skänkt bort mattan”). Han visste det mesta om oss och om Stockholm och hade också gett oss en hel massa goda råd vad vi skulle se/inte se i Istanbul. Jättetrevligt!
Alla är ju inte lika roliga att ha att göra med. Det finns surpuppor även här. Bra är att testa med lite småsnack innan man börjar göra business. Verkar det vara en surpuppa är det bara att gå.
Försäljaren vill gärna att man ska nämna en summa man kan tänkas betala, men gör för allt i världen inte det, om du inte är säker på att du vill köpa. Har man nämnt ett pris förväntas man att stå för det. Det är också viktigt att inte komma fram till maxsumman man är villig att betala alltför tidigt. Avslutar man prutningan för tidigt förstår man tydligt att man gjort fel och försäljaren ser både förrvirrad och besviken ut. Har han sagt 500 och jag inte vill betala mer än låt säga max 250 är det bäst att börja på 100 eller mindre.
Ett bra råd är att gå och kika i de statliga ”fixed price-affärerna” för att få en ungefärlig uppfattning innan man går på shoppingtur i medinan.
Hur som helst tjänar man på att ha ”rätt” inställning, lite humor och att gå efter vad man tycker varan är värd för en själv. Ska man bekymra sig över att man kanske betalt för mycket får man sannolikt bekymra sig mycket. Vi turister har i alla fall råd att betala betydligt mer än vad genomsnittsmarockanen har råd med, då en medelinkomst här ligger på ungefär
2 000 kronor.
Vi tänker inte berätta för Krucken vad man i Spanien får betala för en Fatimas hand-dörrkläpp...
Vi kan i alla fall säga att den han köpte var mycket snyggare och visst är det roligare att berätta historien om Asilah och Abdulhatif när någon frågar var man fått tag i sin dörrkläpp?
På matmarknaden och i snabbköp råder i alla fall – tack och lov – fasta priser. Matmarknaden var verkligen ett äventyr varje gång! Här fanns allt (utom gris då, förstås). Frukt, grönsaker, ägg och kryddor konstfärdigt uppstaplade i vackra, färgrika, doftande pyramider. Berberkvinnor i sina speciella kläder och hattar som säljer bröd och en speciell färskost på flätade palmblad. En annan hall är full av kött hängandes på krokar eller uppstaplade på marmordiskar. Här finns komagar, tarmar, klövar, ox- och fårskallar bland mer konventionella lammkotletter, höns och biffstekar. Slakterilukten är påträngande och så fort man vänder sig någonstans kan man lätt slå pannan i en död höna på en krok eller stirra in i ett par glasartade fårögon. Ser man sig inte för när man lutar sig fram för att prata med slaktaren har man två kilo tarmar i nacken. Ulf blev rätt blek om nosen efter ett par minuter där inne, så besöket blev rätt kort. För det mesta handlade vi kött i de enstaka charkuterier som också fanns i den andra hallen. Att handla mat var verkligen en fantastisk upplevelse!
Inte någon gång kände vi oss hotade eller osäkra under de åtta dagar vi var i Marocko. Visst fick vi erbjudanden om att följa med trevliga herrar än hit eller dit, men det var aldrig någon som envisades när vi vänligt avvisade dessa inviter. Sannolikt tackade vi tyvärr också nej till en hel del bevis på den berömda marockanska gästfriheten. Faktum är att dessa invitationer lika gärna kan vara helt seriösa inbjudningar till familjen på te som det kanske inte lika seriösa fallet då det visar sig att man blev inbjuden på te till Kusin Ali, som råkar äga en souvernirbutik.
Det är förstås inte helt ovanligt att man blir erbjuden att köpa kif (marijuana), lite ovanligare är det väl att man som turist blir tagen för langare. Ulfs suspekta uppenbarelse i nyinköpta Ray-Ban och ”Yo-smula” föranledde ett par yngre män att försiktigt närma sig Ulf, när han nonchalant stod och hängde vid medinamuren i väntan på att mitt bankomatärende skulle vara avklarat. Med menande blickar och halvhemliga tecken undrade de vad Ulf hade att sälja.
Det tyckte jag var rätt roligt. Skulle du själv köpa en begagnad Rolls Royce av denne man?
Båtskolan handlade nu förstås om den arabiska kulturen, dess historia och Islam. Flickorna fick av mamma Ingeborg i uppgift att observera speciella företeelser under våra promenader, efter att ha undervisats om grunderna. Sedan diskuterade vi vad de sett. Inta och Malin redovisade det de lärt genom att göra storbildsteckningar. De blev enormt fina, de hade fått med det mesta, allt från arkitektur, Islams fem grundpelare, till vardagsliv på marknaden och klädedräkter. Jag blev verkligen imponerad. Det är verkligen en lyx att få lära samtidigt som man upplever.
Vi hade gärna fortsatt österut längs Marockos kust för att se mer av detta sevärda land, men vi ville förstås också se Gibraltar och Ulf skulle hem till Sverige och plikterna igen. Vi får nöja oss med att vi absolut bestämt oss för att besöka Marocko igen, på ett eller annat sätt.
För dem som funderar på att segla över sundet vill vi verkligen rekommendera en tripp hit. Den marockanska Medelhavskusten är betydligt intressantare än Costa del Sol.