Den 29 november anländer Viesturs med bussen från Lissabon. Först är vi oroliga att han snabbt skall bli uttråkad då vi tvingas ligga kvar i Sines och vänta ut det blåsiga vädret. Men Viesturs tycks snabbt finna sig till rätta i det ganska o-intensiva livet ombord. Vi promenerar i staden, ägnar oss åt matlagning, böcker och samtal. En dag beslutar vi oss för att hyra en bil och ta en tur dels norrut mot floddeltat vid Setubal och sedan fortsätta inåt landet till den sevärda staden Èvora.
Själva staden Setubal visar sig vara ganska trevlig, med den så typiska slitna portugisiska stadskaraktären. Däremot var floddeltat mindre intressant, en massa sand och dybankar, en del risodlingar och just inget mer.
I Èvora promenerade vi i några timmar, såg gamla romerska tempelruiner och stadens charmiga, gamla stadskärna och när mörkret började lägga sig vände vi hemåt.
Portugals vägnät består till stor del av krokiga, gropiga och smala landsvägar, ganska jobbiga att färdas på, särskilt i mörker. Då och då passerar man igenom en liten by, eller en gård, men oftast är det kolsvart när man kör igenom landskapet.
Just på en sådan väg, när tröttheten efter dagens alla intryck fått samtalen i bilen att ebba ut, hoppar det fram en stor katt ur vägrenen mitt framför bilen och trots att jag ställer mig på bromsarna finns det inte en chans att undvika att köra över den.
Vi stannar och ser till vår fasa att katten lever, men är illa skadad där den ligger i en blodpöl. Omgivningen är helt öde, inte ett ljus så långt ögat når och det enda raka är att förkorta kattens lidande, en uppgift jag verkligen fasar inför. En snabb genomsökning av bilens bagagerum ger bara en domkraft vid handen, men den är så liten och nätt att den är helt oduglig för uppgiften. Jag inser att för min egen och kattens skull måste proceduren vara snabb och effektiv. Det duger inte att försöka banka och slå med en liten fjuttig domkraft. Vi letar i mörkret runt bilen men finner inget hårt och tungt utom en gammal milstolpe (!) av sten, delvis nergrävd i jorden. Viesturs lyckas med stor möda bryta loss den och när jag släppte dess kanske 20 kilo över den arma kattens huvud var det snabbt över. Men det dröjde en god stund innan jag var kapabel att köra igen, och den planerade middagen i nästa stad fick stå över, ingen i bilen hade längre någon matlust. (Själv sitter jag, med den kvinnliga rätten till att inte ingripa i en situation som denna, kvar i baksätet med ihopknipna ögon och händerna för öronen för att utestänga hemska syn-eller hörselintryck från den stackars katten, som jag inte ville skulle fastna i mitt medvetande. Gräsligt! Sannas anm.) En tråkig avslutning på en fin dag.
