Väl ombord var det omedelbar kojning, mätta och uttröttade som vi var efter Biscaya och kvällens långpromenad.
Behagfullt sträcker jag ut mig, utan kläder, det är 28 grader varmt, i en koj som är stilla. Vad skönt det skall bli att sova!
Precis när ögonlocken faller ner rycks jag upp av ett svidande stick på armen. Sticket övergår genast till en vansinnig klåda och vi stiftar för första gången bekantskap med ett sporadiskt återkommande gissel; ”Muerto-Mosquitos-de-la-Iberia”, MMI. (Den Iberiska mördarmyggan)
MMI är en liten, djävulskt förslagen mygga. Till skillnad från våra hyggliga och trevliga Svenska Myggor är MMI något riktigt illasinnat, en insektsvärldens reminiscens från den Spanska Inkvisitionen.
Den Svenska Myggan surrar ljudligt runt omkring oss och låter sig villigt slås ihjäl i luften. Eller så sätter den sig och börjar suga i godan ro, varpå man lugnt kan förpassa den till sina förfäder. Ids man inte slå, eller är djurvän, kan man annars låta den suga sig mätt. Belåtet slickandes om snabeln flyger den sedan sin väg för att aldrig mer besvära. Det enda minnet man har, är möjligen något man litet förstrött kan klia sig på dagen efter.
MMI är nästintill ljudlös. Den gömmer sig i något hörn och väntar tills man släckt ljuset och går då till tyst attack med sina svidande stick. Minsta rörelse, och den drar blixtsnabbt ut snabeln och försvinner innan den kan tas av daga, för att återkomma med ett nytt stick när kusten är klar. Samma individ tycks kunna åstadkomma oändligt många bett, som alla omedelbart börjar klia något alldeles vanvettigt. Tänder man ljuset försvinner MMI blixtsnabbt för att avvakta gömd i något mörkt hörn tills man släckt. Skulle man ändå få syn på den i ljuset flyger den så snabbt och ljudlöst, med ideliga tvära kursändringar att den är alldeles omöjlig att slå ihjäl.
Det enda sättet att döda en MMI på är att med en ficklampa smyga runt och lysa i de mörkaste hörnen, i skuggan bakom lister och i vrår. Där brukar fanskapet sitta och vänta. Med försiktiga rörelser, så att den inte anar oråd och skräms upp, intar man en bra position och ger den sedan en blixtsnabb klatsch med en flugsmälla. Minsta tvekan, eller användandet av handen, en tidning eller liknande är dömt att misslyckas. Allt som rör sig långsammare genom luften än Mach 3 hinner den med lätthet undan.
Detta var alltså det gissel som drabbade oss denna första natt i Spanien. Hittills har vi inte drabbats av mygg en enda gång under resan och därför aldrig brytt oss om att sätta upp några myggnät. Här, i Bilbao där hettan slog emot oss, med 28 grader vid midnatt, hade vi naturligtvis öppnat alla tillgängliga luckor och fönster och därmed bjudit in alla traktens MMI
på ett sällan skådat kalas. Det blev inte många timmars sömn den natten, i hettan ville man helst sparka av sig helt, när det enda rätta egentligen vore att dra täcket helt över huvudet.