Möte med vår siste långseglare och kära återseenden. 27/9-8/10.

På fredagen lämnade vi Hanö och tuffade vi iväg mot Karlskrona i lite halvmulet men varmt väder. Den lilla vind som var hade vi i näsan, så det blev motorgång igen. I Karlskrona skulle vi träffa vännerna Mats och Kina Nilander. Tyvärr visade det sig att vi missade Kina då vi stannade en extra dag på Hanö, hon åkte till Norge över helgen. Så det blev Mats ensam som fick äran att vara den första kompisen vi återsåg sedan vi seglade iväg. Vi hade en mycket trivsam kväll där vi entusiastiskt berättade valda historier från resan och uppdaterades om vad som skett sedan sist.

På söndagen, alltså den andra oktober, gjorde sommaren en sista kraftsamling i kampen mot den annalkande hösten och vi fick förmånen att uppleva några helt underbara sensommardagar. I sol och helbleke gick vi in i den söta, lilla hamnen i Kristianopel – ett måste när man seglar längs denna del av kusten.

I denna charmiga gamla gränsstad mötte vi Geoff, den siste av alla intressanta långseglare vi mötte under resan. Han kommer ursprungligen från Australien, men lämnade hemlandet för att undkomma Vietnamkriget när inkallelseordern kom. Han startade ett lönsamt byggföretag i Indonesien som han drev en tid men livet i ekorrhjulet passade inte Geoff, särskilt när han insåg att en tredjedel av pengarna han tjänade gick åt till att ”betala det han behövde för att arbeta”, d v s bil, kostymer, bostad i staden i stället för den billigare landsbygden, o s v. Så, istället för att, som han sa, brytas ned av meningslösheten sålde han företag och allt och gav sig ut på haven. Han har nu seglat i 25 år och ser oförskämt välmående ut. Geoff var nu på väg mot Gdansk i Polen för att lägga upp båten inför vintern och pyssla om henne lite. Vi bjöd på middag ombord på Eilean och hade en mycket trevlig och intressant kväll. Vi kanske lyckades övertala honom att segla längs den svenska kusten nästa år igen, eftersom han nu hade vänt vid Västervik. Han har ju helt klart det bästa kvar. Vi hoppas att vi ses till sommaren igen.

I Kalmar lämnar vi båten i tre dagar för att åka till Vittsjö och då äntligen återse lilla mamsen, Ralf och hundarna. Det var härligt att få bli lite bortskämd och omhuldad ett tag och sitta vid bordet i massor av timmar och prata om det som hänt sedan sist. (Faktum är ju att det inte tycks hända sådär särskilt mycket som man gärna vill tro när man är bortrest. Ganska snart känns det som om man inte varit borta alls.)

Vädret var helt fantastiskt och vi åt lunch i trädgården varje dag. Skogsmullesjälen vaknade till liv under härliga skogspromenader och vi mumsade i oss en massa god mat. Det kändes fint med fast mark under fötterna och att njuta ett modernt hus alla bekväma faciliteter, inte minst att få löga sig i varma bad.

Tillbaka i Kalmar var det dags att träffa min gamle kollega och vapendragare från Rågsvedstiden, Micke Gustafsson, hans Pia och deras barn. Det blev tajt med tiden för de hårt arbetande småbarnsföräldrarna, så det blev en magnifik lördagsfrukost hemma hos dom och sedan seglade Micke och äldste sonen Oskar med till Borgholm. Den lille krabaten visade prov på seglarblod i de späda ådrorna och hoppade med dödsförakt runt i sittbrunn och på däck. Det blev en fin segling med en perfekt slör i 6-7 knop utan att Micke blev sjösjuk. I Borgholm åt vi pizzamiddag allihop tillsammans med Mickes pappa, som kom ner till hamnen från lantstället på Öland.