Kielkanalen eller Nord-Ostsee-Kanal, som den egentligen heter, är inte precis någon sevärdhet i stil med Göta Kanal eller Caledonian Canal. Ingen lär segla här för de sköna naturupplevernas skull. Inslussningen gick helt utan svårigheter, då slussarna är konstruerade på annat sätt än i de ovan nämnda kanalerna. Här förtöjer man i låga flytbryggor som höjs respektive sänks med vattennivån, utan besvärande vattenströmmar och virvlar. Man lägger helt enkelt bara fast och tittar sedan på. Man känner sig rätt liten när man möter de enorma fraktfartyg som flitigt trafikerar denna kanal. De skjuter framför sig så stora vattenmängder att vattennivån höjs med en halvmeter när vi möter dem, för att sedan sjunka med motsvarande nivå när vi kommer midskepps. Även om kanalen är bred blir det ont om plats när två sådana jättefartyg möter varandra. Då är det bäst att hålla sig undan.
Ganska sent första kvällen kom vi till Rendsburg, en trevlig liten stad med en trevlig hamn. Eftersom det var ont om platser för denna fetskorv när vi kom, förtöjde vi vid den gamla industrikajen (som nu mest fungerade som fiskeplats för lediga infödingar). Där låg vi gratis, vilket ju inte gjorde något. Marinan är annars mycket välskött med flådiga duschar.
Under söndagen går vi på stadsrundtur i en söndagsstängd och öde stad. Till och med kyrkan är stängd, fastän det är söndag. Erik hittade ett par käcka shack-rutiga gympadojjor han väldigt gärna ville ha i ett skyltfönster. Vi låg kvar ytterligare en natt för att han skulle kunna inhandla de hett åstundade skorna och för att vi skulle kunna köpa lite mat på måndag morgon.
Vi hade hört att det är trångt i Brunsbüttel, varför vi beslutade att övernatta vid en av kanalens få tilläggningsplatser, 20 km från Brunsbüttel. Tilläggningsplatsen består av ett 15-tal pålar nedbankade i en liten vik vid sidan av kanalen. Eftersom vi inte kunde klämma oss emellan pålarna och vi inte vill kasta ankar där blev det lite knepigt, men till slut kunde vi koja in trots svall från fartygen som går förbi hela natten.
Gästhamnen i Brunsbüttel är löjligt liten med tanke på alla fritidsbåtar som passerar. Vi får dock en bra plats längs bryggan då vi anländer tidigt. Fram emot kvällen fylls hamnen av framför allt holländare som slussat in och ska norrut och vi har snart flera båtar utanpå oss. Med varje slussöppning kommer allt fler båtar in i den redan överfyllda hamnen. Kvar blir bara en smal ränna i mitten som vi till nöds kan pressa oss igenom när vi ska ut med tidvattnet vid 06.30-tiden nästa morgon. Våra båtgrannar ser inte särskilt lyckliga ut när vi meddelar dem om vår tidiga avgång. Vi kan inte fatta att här inte finns en större hamn! Senare på kvällen anländer ytterligare en båt som siktar in sig på att lägga sig som nummer fem i vår rad. De börjar med att braka rätt in den yttersta holländska båtens pulpit trots stiltje. Istället för att be om ursäkt börjar skepparen gapa på holländaren som om denne på något sätt låg i vägen! Den holländske gentlemannen ser helt chockad ut när han dels får en massa ovett och dessutom åser hur denne osympatiske seglare står vid rodret och gapar och skriker åt sin fru som springer som ett skållat troll på däck med trassliga tampar. Vi tvingas tyvärr konstatera att denna båt för både svensk flagg och Kryssarklubbsvimpel. När holländaren så småningom försiktigt föreslår att de nyanlända nog bör lägga ett spring till hans båt och långa linor direkt till bryggan fräser svensken ”Va fan ska jag göra det för? Om du vill ha ett spring får du lägga det själv!” Vi tänker att det kanske är lättare att komma till tals med mannen på svenska och påpekar att det blir rätt stora påkänningar på våra förtöjningar då vi ligger innerst. Jättetankers slussar in bara ett par meter ifrån oss med endast en liten flytbrygga emellan och hela båtraden på en sådär 30-40 ton börjar svaja våldsamt i de enorma vattenvirvlar dessa tankers orsakar. Men svaren låter likadant på modersmålet och han låter oss förstå att vi ska ta mig sjutton inte lägga oss i hur han lägger sina tampar. Det blir varken spring eller tampar till bryggan! Vi är helt förbluffade och undrar om karln är full eller vad som är fel på honom. Vi ber holländarna om ursäkt å Sveriges vägnar och ägnar oss ett tag åt ett indignerat samtal om drulliga skeppare i allmänhet och denne svensk i synnerhet. Efter många om och men meddelar svensken att han inte vill ligga bredvid ”gnälliga holländare” och till vår stora lättnad flyttar han till en annan rad. Hur kul hade det varit att försöka väcka denne man klockan halv sju på morgonen? Någon timme senare bankar han på vår båt och skriker in till oss medan vi äter, att nu kan vi sticka halv sju bäst fan vi vill för nu har han flyttat! ”Så du menar att vi inte hade kunnat göra det om du legat kvar?” undrar vi och får till svar ”Jag bara säger det - stick ni halv sju, men väck för helvete inte mig!” En helt makalös människa! Vi hade god lust att både använda mistlur, megafonen och bogpropeller när vi tidigt på morgonen gled förbi hans båt på väg ut, men insåg att det skulle drabba alla andra i hamnen, varav flera säkert hade en lång etapp bakom sig. Vi nöjer oss också med att här säga att båten tyvärr har hemmahamn i Stockholm och att vi verkligen hoppas att slippa se honom igen.