Allt sedan vi slussade ut i Elbe och Nordsjön har vi i allt högre grad styrts av tidvattnet, denna naturkraft som vi östersjöseglare är så lyckligt obekymrade om. Tidvattnet kan ju liknas vid en våg som skapats av månens och solen dragningskraft och som med obetydlig höjd omärkligt färdas runt jorden över oceanerna. Men, när denna våg når vissa kuststräckor växer den i höjden, precis som bränningar utanför en långgrund strand, och ställer till förtret för oss seglare. Varje dag, år ut och år in, stiger och sjunker vattnet i olika grad med ungefär 6 timmars mellanrum. Utanför tyska nordsjökusten är höjdskillnaden mellan ebb och flod ungefär 3 meter, men när vi kommer ner längs engelska kanalen ökar den hela tiden och i Bretagne är den över 13 meter! Inte nog med att det så betryggande djupa vattnet på ett visst ställe bara några timmar senare kan ersättas av torra land så skapar dessa enorma vattenmassor som far fram och tillbaka kraftiga strömmar. Dessa strömmar är i bästa fall nästintill försumbart svaga, men uppgår i gengäld på de flesta platser till flera knop, för att kulminera vid vissa uddar, sund och flodmynningar i storleksordningen 10 knop!
Hela detta system varierar dessutom i tiden, det är inte exakt 6 timmar mellan hög- och lågvatten, och när solens och månens dragningskraft samverkar, eller motverkar, skapas det ett starkare, eller ett svagare tidvatten, spring- eller nipflod. Konsekvensen av detta organiserade kaos blir att vi dels måste hålla reda på om den sträcka vi tänkt oss att fara vid en viss tidpunkt håller tillräckligt vattendjup, och om vi skall kämpa fram, eller tom stå still i motström, eller fara fram med hög fart i gynnsam medström, och om den hamn vi tänkt oss att gå in i har tillräckligt djupt vatten när vi angör.
Till vår hjälp har vi tidvattentabeller, pilots (seglings- och hamnbeskrivningar) och strömkartor. Dessa anger höjdskillnaderna och klockslagen för ebb och flod vid ett stort antal platser för varje dag, året runt. Strömkartorna har pilar med strömmens riktning och styrka längs kusterna, angivna timme för timme. Dessa hjälpmedel innebär ett fasligt räknande, tidvattentabellerna är gjorda med varierande tidszoner, ibland i UTC (samma som Greenwich-tid), ibland i brittisk sommartid, eller exempelvis fransk eller tysk lokaltid, då utan den extratimme som sommartiden ger. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun, det är lätt att tappa bort en timme, med stora konsekvenser. Dessutom finns inte tidvattentabeller för samtliga hamnar och platser, utan många mindre ställen har bara en angivelse på hur stor avvikelsen är i vattendjupdjup och tid för hög- resp. lågvatten relativt en närbelägen plats med kompletta tabeller. Då dessa avvikelser ständigt varierar i tiden, men bara anges vid två klockslag per dygn för flod, respektive ebb tvingas man ofta interpolera… Begriper ni? Det gör knappt vi heller, vilket är betydligt värre!
Men man vänjer sig vid allt, och för att förenkla har vi införskaffat en extra klocka som bara visar UTC-tid istället för våra vanliga klockor som naturligtvis visar lokaltiden där vi är. Denna klocka underlättar också lyssnandet på olika väderprognoser, vars sändningstider oftast anges i UTC.
Hamnarna är ett särskilt kapitel just på grund av tidvattnet. De kan indelas i tre typer, dels de djupa, oftast stora hamnarna som man kan gå in i under alla dygnets timmar. Det säger sig självt att dessa måste vara extremt djupa om de skall kunna ta emot djupgående fartyg och båtar när tidvattnet i sig varierar med kanske 10 meter. Sådana hamnar är få, och relativt trista då de oftast är stora kommersiella färje- och handelshamnar. Den andra kategorin hamnar är sådana som är utrustade med slussportar eller en ’sill’, ett slags tröskel. Dessa hamnar kan bara anlöpas under några timmar vid högvatten. När vattnet sjunker utanför stängs portarna och hamnbassängen behåller sitt vatten. Om det är en hamn med en ’sill’ förhindrar tröskeln att hamnbassängen töms på vattnet. Angöringsrännan till dessa hamnar torrläggs oftast helt vid lågvatten. Dessa är de hamnar vi oftast besöker.
Slutligen finns det ett stort antal mindre hamnar som torrläggs helt vid lågvatten. I dessa hamnar blir båtarna stående på bottnen vid ebb, vilket inte är så lyckat för en segelbåt med djup köl! Har man is i magen kan man då förtöja sin segelbåt längs med en stabil kaj, och när vattnet sjunker och kölen tar i botten ser man till att betryggande (?) luta sin båt mot kajen med hjälp av linor från masten till land. Detta konststycke har vi inte vågat oss på än, men vi skall nog snart försöka då det börjar bli dags för en översyn av Eileans botten. I dessa salta vatten växer sjögräs och diverse snäckor och musslor fort – trots riktig giftfärg.
Tidvattenströmmarna har en annan, mindre behaglig egenhet, förutom att hjälpa, eller stoppa upp vår framfart. Utanför vissa uddar, eller i sund kan det uppstå något som kallas för ’race’. Ett race kan väl närmast översättas med malström och kan vara något ytterst obehagligt men också farligt. Ett race uppstår när en stark tidvattensström pressas samman och accelererar i ett sund, runt en udde, eller vid uppgrundningar. Strömmen ökar farten, från kanske ett par knop till i värsta fall över 10 knop. Det bildas enorma virvlar som lätt kastar en båt ur kurs och det finns många fall där mindre båtar plötsligt helt okontrollerat kastas runt och färdas tillbaks därifrån man kom, eller i värsta fall spolas upp mot land. Om det dessutom finns sjögång eller dyning som rör sig i motsatt riktning till strömmen i ett race bildar vågorna en formidabel häxkittel, de stiger våldsamt i höjd, bryter kraftigt och man upplever att man seglar i ett fullständigt kaos av vattenvirvlar och våldsamt brytande vågor som går till attack från alla håll samtidigt. En mindre båt kan lätt vattenfyllas och sänkas under dessa omständigheter. Tricket med att passera ett race är att dels undvika sjögång mot strömmen, eller att passera vid slackvatten, alltså precis vid hög- eller lågvatten då strömmen är obefintlig under en kort period.
Så att vara slav under tidvattnet innebär ett ständigt kalkylerande. När bör vi avgå för att få medström under den tänkta etappen? Finns det vatten nog vid den tidpunkten för att lämna hamnen vi befinner oss i? Om vi passerar ett eller flera race under vägen, medger sjögången en passage eller måste vi dessutom kalkylera för en passage vid slackvatten? Slutligen, kommer det vara tillräckligt högt vatten när vi kommer fram till vårt mål för att komma in i hamnen? Vi avgår inte längre när vi har lust, det bestämmer tidvattnet och klockan!
Det fanns en gång en engelsman som seglade i Östersjön och kommenterade seglingen i det tidvattenslösa havet med: ”It´s nice but not so exciting, it´s more like kissing your own sister!” Vi är inte böjda att hålla med, även om det är trevligt att ibland fara fram i över 12 knop.