Eftersom vi nu seglar längs Atlantens kust är det ständigt mer eller mindre dyning. Hittills har den varit mellan en och tre meter, men kan ofta bli betydligt högre. Dyningen är vågor som härrör från kulingar och stormar som har sitt ursprung hundra- eller tusentals sjömil bort. Dyningen kan komma helt oberoende av det lokala vädret, den kan finnas i stiltje, eller i storm. Nordvästlig tre meters dyning utanför Spaniens kust kan t.ex härröra från en Nordatlantisk storm många dygn tillbaks i tiden utanför Grönland.
Till havs bekymrar dyningen inte ett dugg, det är väldigt mjuka vågor med ett avstånd på ett hundratal meter mellan vågtopparna. Man åker bara långsamt uppåt en stund och på vågtoppen ser man land och fartyg som ligger långt, långt borta. Sedan åker man långsamt ner i vågdalen och där ser man i gengäld bara ett hundratal meter mellan vattenväggarna. Efter ett tag tänker man inte alls på dyningen, det som att åka med en långsam och komfortabel hiss.
Men när man kommer in på grundare vatten, eller skall in eller ut i hamnar är det en annan historia – vilket vi bittert fått erfara.
På grundare vatten kan samma beskedliga tre-metersdyning växa till skräckinjagande höjd och dessutom börja bryta. Detta gör att många hamninlopp är ofarbara, eller livsfarliga vid för hög dyning.
I hamnar som är byggda med pirar ut på djupare vatten är dyningen sällan farlig. Den bryter våldsamt mot pirarna med enorma, imponerande skumkaskader, och inloppet mellan pirhuvudena kan vara mer eller mindre skumfyllt och skvimpigt, obehagligt men ofarligt att passera.
Men hamnar som är byggda i flodmynningar har ofta en s.k. ”bar”. En bar är en uppgrundning precis utanför hamninloppet där sand och annat sediment som förts ut med floden sjunkit till botten och bildar ett relativt grunt område. Där kan dyningens höjd fördubblas och i värsta fall bryta. Trots att man egentligen har flera meter under kölen riskerar man att slå i botten i vågdalarna, eller i värsta fall få en 5-6 meters brytande våg över sig....
Eftersom vi nu seglar längs Atlantens kust är det ständigt mer eller mindre dyning. Hittills har den varit mellan en och tre meter, men kan ofta bli betydligt högre. Dyningen är vågor som härrör från kulingar och stormar som har sitt ursprung hundra- eller tusentals sjömil bort. Dyningen kan komma helt oberoende av det lokala vädret, den kan finnas i stiltje, eller i storm. Nordvästlig tre meters dyning utanför Spaniens kust kan t.ex härröra från en Nordatlantisk storm många dygn tillbaks i tiden utanför Grönland.
Till havs bekymrar dyningen inte ett dugg, det är väldigt mjuka vågor med ett avstånd på ett hundratal meter mellan vågtopparna. Man åker bara långsamt uppåt en stund och på vågtoppen ser man land och fartyg som ligger långt, långt borta. Sedan åker man långsamt ner i vågdalen och där ser man i gengäld bara ett hundratal meter mellan vattenväggarna. Efter ett tag tänker man inte alls på dyningen, det som att åka med en långsam och komfortabel hiss.
Men när man kommer in på grundare vatten, eller skall in eller ut i hamnar är det en annan historia – vilket vi bittert fått erfara.
På grundare vatten kan samma beskedliga tre-metersdyning växa till skräckinjagande höjd och dessutom börja bryta. Detta gör att många hamninlopp är ofarbara, eller livsfarliga vid för hög dyning.
I hamnar som är byggda med pirar ut på djupare vatten är dyningen sällan farlig. Den bryter våldsamt mot pirarna med enorma, imponerande skumkaskader, och inloppet mellan pirhuvudena kan vara mer eller mindre skumfyllt och skvimpigt, obehagligt men ofarligt att passera.
Men hamnar som är byggda i flodmynningar har ofta en s.k. ”bar”. En bar är en uppgrundning precis utanför hamninloppet där sand och annat sediment som förts ut med floden sjunkit till botten och bildar ett relativt grunt område. Där kan dyningens höjd fördubblas och i värsta fall bryta. Trots att man egentligen har flera meter under kölen riskerar man att slå i botten i vågdalarna, eller i värsta fall få en 5-6 meters brytande våg över sig....
