Vi har ju redan tidigare (i avsnittet från Bilbao) skrivit litet om de spanska kungliga klubbarna, ”Club Real Nautico” och hur man beter sig där.
Nu, efter sammanlagt mer än fyra månader längs Spaniens kuster finns det mer att säga om spanjorer, båtliv och den enorma klyfta som är mellan oss nordeuropeiska seglare och spanjorerna.
Till en början kan man etablera att spanjorer seglar inte, även om man äger en båt. Möjligen tar man ut båten under några timmar en solig söndag, och då högst ett par sjömil från hemmahamnen. Antingen kör man sakta runt för motor, med beslagna segel och fiskar, eller så seglar man litet, men bara med genuan utrullad, storseglet sitter kvar, beslaget under sitt kapell. Under hela den tid vi seglat längs Spaniens kuster har vi bara mött två (2) spanska segelbåtar som faktiskt varit på väg någonstans! Dels i Luarca i Asturien, där två män i en liten stålbåt kom seglandes längs kusten och lade sig utanpå oss en natt, dels i Tanger, Marocko, där en ketch med ett par ombord faktiskt kom in en kväll.
Inte pysslar man om sin båt heller. Går man in på en svensk båtklubb finns det alltid någon där. Till och med i en mörk och kall januarikväll syns flitens lampa lysa någonstans under en presenning där en gammal vän får litet extra omvårdnad och under vår och höst har vi väl alla sett blåställsarméerna välla in som arbetsmyror på båtklubbarna. Och jobbar man inte med något, bryggseglar svensken gärna. Man sitter själv, eller med vänner och familj i sittbrunnen eller under pressenningen och äter sill med nubbe, eller bara tar sig en öl och ljuger litet.
Men i spanska marinor och klubbar är det tomt på båtarna, inte en kotte syns till, förutom en och annan avlönad maid eller marinero som tvättar av måsskiten från däck. I övrigt är båtarna tomma, aldrig ser man någon ens gå ombord och titta till sin båt. Det syns på båtarna också, de saknar nästan utan undantag personlig touch. Det finns inte en detalj på båten som inte monterats av varvet, och ”trevnadsprylar” som gardiner, tavlor, fotogenlampor och kuddar saknas nästan alltid. Däremot gärna en helikopter i stället för jolle...
Däremot sitter dom, Spaniens sjöbusar, i restaurangen på Real Club Nautico under söndagseftermiddagarna. Utanför står flottbilarna parkerade och under oljemålningarna av forna ’Commodores’ och andra klubbprominenser, sitter man och äter eller dricker i skenet från de polerade mässingslamporna. Och den mån man sitter och ljuger är nog inte ämnet 8-knopsslören på Kanholmsfjärden eller när svärmor drattade i sjön i Sandhamn...
Nej, i Spanien köper man nog oftast båt för att ha den som inträdesbiljett till ett efterlängtat medlemsskap i Real Club Nautico. Och många gånger verkar typen av båt inte spela någon roll – varför skulle man annars se så många ohyggligt slitna, mögliga och mossbelupna skorvar som inte rört sig en meter på åratal? Båtar där lagret av snäckor och skaldjur kan vara decimetertjockt under vattenlinjen och solen har för länge sedan har bränt hål i de slarvigt beslagna seglen ligger förtöjda på dyra platser på exklusiva Real Club Nautico. Svaret är nog enkelt; för att vara medlem måste man ha båt, och då köper man något som flyter, registrerar in den i klubben, men efteråt skänker man den inte en minsta tanke.
Detta synsätt på segling präglar naturligtvis också marinorna i Spanien. Man förväntas inte att förtöja sin båt själv, de sköter helst någon av marinans eller klubbens anställda ”sailors” eller ”marineros” om. Vilket inte alltid är helt friktionsfritt, då de inte är vana vid att båtägaren dels behärskar manövreringen av sin båt, dels både kan och vill förtöja den själv – på sitt sätt. Många förundrade miner har vi sett när vi envisats med att lägga fören mot bryggan och klättra ner på en liten stävstege. Vi har också drabbats av högröstat sydländska utbrott från marineros när vi frimodigt klivit över en annan båt eller t.o.m tillfälligt lagt en lina till densamma. Spanjorernas båtar tycks vara lika heligt orörbara som deras hustrur! Att lägga båtarna i flera lager utanpå varandra som vi gärna och självklart gör i Nordeuropa när alla ordinarie platser är upptagna är helt otänkbart här i Spanien. Är marinan full så får nyanlända båtar får ge sig av någon annanstans – oavsett tidpunkt och väder.
Så när vi långseglande Skandinaver och andra Nordeuropéer kommer inseglande i en spansk marina eller Real Club Nautico ser dom nog på oss med en viss förundran. Inte nog med att vi seglat 1000-tals sjömil, vi gör det för egen kraft! Vi bor ombord, vi lagar vår mat själva, vi har fruar och barn med oss, och det märkligaste av allt; vi tillhör inte någon slags samhällselit utan är många gånger vanliga löntagare eller pensionärer!
Naturligtvis finns det ingen regel utan undantag. I norra Spanien och speciellt Galicien var marinorna annorlunda och till stor del befriade från båtar som bara markerade social tillhörighet. Men det beror nog på att regionen är betydligt fattigare, vädret kallare och blötare och seglingen betydligt tuffare än i södra och östra Spanien. Så där finner man inga Real Club Nautico. I gengäld är marinorna mer inriktade på gästande båtar, dvs nordeuropeer och skandinaver som är ute på längre seglingar och för deras behov. Eller på lokalbefolkningens behov av förtöjningsplatser för sina små motorbåtar för dagsfisketurer.