... rundar vi Europas sydvästligaste hörn, Cabo São Vicente
Slutligen hade vind och sjögång lagt sig och efter hela 16 dagar i Sines ger vi oss iväg. Vi kastar loss ett par timmar före gryningen för att hinna avverka de 77 sjömilen till Lagos innan mörkret. I strålande, men kallt solsken seglar och omväxlande motorseglar vi söderut beroende på vindens styrka och riktning. Vi får besök av delfiner vid två tillfällen, vilket var tur eftersom vi snuvat Viesturs på det enda delfinbesök vi fick när vi seglade hem Eilean från Skottland för fem år sedan. Då hade han frivakt och låg och snusade och vi var tanklösa nog att inte väcka honom. Det har vi fått käka upp allt sedan dess. Nu är vår skuld betald.
Att runda Cabo São Vicente kändes som ytterligare en milstolpe på denna resa och i rätt gropig sjö seglar vi förbi denna välkända klippa.
(För mig kändes rundningen av Cabo Saõ Vicente väldigt stark. Dels blir den nog den mest avlägsna punkten under vår resa, fågelvägen är vi nu dryga 1700 sjömil från Hundudden. Fast med alla kringelikrokar är den hittills seglade distansen egentligen nästan 4000 sjömil. Så är man pessimistiskt lagd kan man säga att vi från och med nu är på hemväg...
Cabo Saõ Vicente är också en av dessa legendariska fyrar jag läst om i oräkneliga böcker. Fyren är en av världens ljusstarkaste, den står 85 meter över havet och har en lysvidd på hela 32 sjömil. Här lämnar man bokstavligen och bildligen Europa, här tar den gamla världen slut! Mot syd ligger Afrika, mot väster sträcker sig Atlanten sig obruten ända till Karibien och Amerika och mot nordväst finns inget land före Grönlands isvidder. När man ser den höga klippan som tvärbrant stupar ner i Atlantens vitskummande och dånande bränningar, omgiven av oändliga vidder av hav är det lätt att känna närvaron av forna tiders sjöfarare och upptäcktsresanden. Här har såväl Henrik Sjöfararen, Christoffer Columbus, Vasco da Gama och många, många, andra berömda män stått ensamma med sina tankar och blickat ut över den oändliga horisonten, och precis som vi, innerst inne känt sig väldigt små inför allt det stora. Och kanske har de, trots sin starka övertygelse, känt ett spår av tvivel när de blickat ut över den mäktiga oceanen. Cabo Saõ Vicente är en av dessa platser som lätt får tankarna att vandra ovanliga vägar. Gunnars anm.) När vi kommit runt hörnet får vi en av de bästa seglingar vi hittills haft. I strålande eftermiddagssol och frisk halvvind från land susar vi fram i 7-8 knop mot Lagos. Vi hade egentligen tänkt att ankra innanför Ponta de Sagres, men det gick lite dyning från ost så vi beslutade oss för marinan i stället.
Vi angör Lagos precis när det mörknat, och det är en ganska vacker insegling i hamn mellan ljusslingeförsedda palmer och annan juldekoration i staden.